drugs are bad, m'kay?

vinkat av henne och funderar på hur jag ska tillbringa första ensamstunden på en vecka. svänger till höger utanför cityterminalen, kliver över till kungsholmen och tänker tidning + frukost = värt. köper svenskan (20 jävla kronor!), hittar en vice på vägen (jag kunde ha sparat 20 jävla kronor!) och sätter mig på ett alldeles särskilt café.

det var här jag blev av med fikaoskulden. första gången på riktigt. på eget initiativ. utan vuxna (nu var vi vuxna). det var en av de första dagarna på gymnasiet, jag gladdes åt att ha blivit en sån som sitter och fikar med sina nya klasskamrater och förfasades över att jag precis hade lagt ut 50 kronor på en kaffe och en kaka. det kostar att vara en del av gemenskapen.

men nu är mitt sällskap stilleben: en kaffe, en fralla, en svenskan och en vice. jag skyndar mig igenom dagstidningen och ger mig på tidskriften. det tar bara några minuter innan den börjar kicka in. det här är benso i pappersform. det här är det sociala patosets antites.

det finns något oerhört befriande med det disassociativa sätt på vilket vice tar sig an världen. det är inte det att tidskriften blundar, tvärt om. i februarinumret finns till exempel ett fotoreportage om kroniska alkoholister i ett danskt servicehus och en artikel om musik och kriminalitet i fattiga neapel. tidskriften håller ögonen öppna för tillvaron. den vägrar bara ta den på allvar.

texter om misär varvas med 6-sidiga artiklar om penisformade psilocybinsvampar och krönikor om att bröstmjölk är nyttigare än komjölk (bildbevis bjuds). allt kan vara häftigt, allt kan vara style. och det är självklart oerhört politiskt inkorrekt. konformistiskt. nihilistiskt. och det är så långt från '68 man kan komma. och det är lustgas för folket (ett fotoserie om lustgasens effekt på snygga människor finns för övrigt i samma nummer). men vilken lustgas!

vilken lycka att för en stund få lätta på varats olidliga tyngd, låta det bottenlösa tredimensionella djupet reduceras till tvådimensionell estetik, skratta kallt och rått åt allt och alla, få känna sig som en utomstående oberörd iakttagare av existensen istället för att vara ett offer för den.

för övrigt berättar sida 78 (med sedvänlig ironi och distans) om hur skitig den lagliga drogindustrin är. spice, som säljs som ett lagligt alternativ till cannabis och marknadsförs som en 'herbal blend', har ju varit lyckan för en hel generation stonerfjortisar. man har förundrats över att denna blandning av naturliga örter som var för sig är lika potenta som kamomillte, i kombination håller kidsen stenade fem gånger längre än riktigt gräs. nu vet man varför.

bränslet i raketen är självklart varken innehållsförteckningens 'dwarf scullcap', 'siberian motherwort' eller 'indian warrior', vad fan den sista nu är för något, utan en rc, en oklassad, syntetisk substans som kryddar kryddorna utan att nämnas någonstans. kidsen tror att de blir stenade på blommor när det är syntetiska dundercannabinoider som gör jobbet. oerhört underhållande att höra. dessvärre oerhört cancerframkallande. spice is spiked, med andra ord. stay off it, kids.