svindel. känslor

en gammal bekant jag inte träffar längre höll en gång en utläggning om att det inte var skivan han precis hade hört som var dålig, utan han själv. i egenskap av lyssnare, alltså. han hade inte uppskattat den så mycket som han trodde att han skulle göra och istället för att klandra musiken menade han att det var han som ännu inte hade uppnått den grad av lyssnarkompetens som krävdes för att förstå den.

som den extremrelativist jag var ("kvalitet existerar inte") tror jag att jag tyckte resonemanget var pretentiöst och elitistiskt. jag har fortfarande svårt att tänka mig att kvalitet kan definieras i absoluta termer. men... att ha tillräcklig självkänsla för att inte omedelbart slå ifrån sig det man inte förstår, att känna sin otillräcklighet och ge sig fan på att inte stagnera i den - det är grunden till utveckling. håller man sig enbart till den stig man själv har trampat upp dansar man ringdans med sig själv. för övrigt är det intressant att reinkarnation, som ju är ett slags straff, i västerländsk tappning har blivit belöningen.

svindel. känslor är en liten essäroman med svindlande djup. jag har läst, fascinerats och förstått att jag kommer återkomma till den med jämna mellanrum och se om jag lyckas skrapa bort ännu några lager från ytan.

min recension finns att läsa på bokbloggen.com.