lateral lines (of flight)

with my feet upon the ground
i lose myself between the sounds
and open wide to suck it in
i feel it move across my skin

i'm reaching up and reaching out
i'm reaching for the random or

what ever will bewilder me
what ever will bewilder me

and following our will and wind
we may just go where no one's been
we'll ride the spiral to the end
and may just go where no one's been

tunnelbanefenomen

fuck the inevitable. idag sprack en ruta bredvid mitt huvud. kanske var det jag som gjorde det. ett utdraget inre skri i precis rätt frekvens för att få glaset att vibrera. medpassagerarna var i chock, men allt jag såg var de vita ljusstrålarnas spridda språng längs sprickorna i glaset; ett rhizom av mikroskopiska blixtar i en rörelse utan början eller slut.

veritabla blodbad och virtuella

vad som skrämmer och beklämmer är att reaktionen föregår aktionen. varför fråga sig "vad hände?" när svaret finns på löpsedeln? en handfull ord är allt som krävs, sen är massan mobiliserad. slå ett slag för freden. slå flera.

you just suck on your mother's tit and then you die

shining är som kokain: inte alltför skadligt i små doser vid väl valda tillfällen. skillnaden är bara att avtändningen är ruset.

i think we oughta start out life old. and we have all the pain. and we're feeble. and we look at our friends. and they're feeble, they're a hundred. but every day we get younger and we have something to look forward to. and you take care of yourself but... there's hope. and then, when you reach twenty, nineteen, twelve, ten... every day is really a new day. and it's really a miracle. and then, you're a baby and you don't know that your life is ending. you just suck on your mother's tit and then you die.

armand v.

jag slängs mellan akut stressångest och självbelåten avslappning en sisådär 15 gånger om dagen.

det kostar att jaga drömmen.

ny recension finns för övrigt uppe på bokbloggen. style over substance är ju ett vanligt förekommande argument mot verk som tar ut de stilistiska svängarna, men jag har aldrig sett problemet på det sättet. jag håller inte med walter benjamin i det att estetikens egenvärde är en fascistisk föreställning; det är den dogmatiska marxistiska kulturkritikens villfarelse att döma ut allt som inte är uttalat revolutionärt som reaktionärt. däremot är det trist när stilistisk kåthet kväver ett innehåll som faktiskt finns där. dag solstads exhibitionism tar död på hans potentiellt intressanta berättelse.

eric crapton

det här är helt briljant!



det låter precis som jag gjorde under de där tre månaderna mellan att jag köpte en elgitarr och att jag sålde den.

övergivna platsers aura

möjligen mitt absoluta favoritstycke av mahler. virvlande men nyanserat och med de där oemotståndliga influenserna av judisk folkmusik.



och en ny recension finns på bokbloggen. jan jörnmark har skrivit en bok om övergivna platser, en företeelse som intresserar mig oerhört mycket, men tyvärr inte från det ekonomihistoriska perspektiv han utgår från. den övergivna platsen är för mig en mer benjaminsk fråga:

den övergivna fabriken fyller inte längre sin ursprungliga funktion och blir således en rent estetisk entitet. den aura som enligt walter benjamin gick förlorad i och med den mekaniska reproduktionen av ett konstverk (och i en postmodern värld är ju som bekant allt en reproduktion, en kopia utan original) intar auran åter de massproducerade objekten, eftersom förfallet skänker dem unicitet.

(från en essä om tarkosvkijs stalker jag skrev för en kulturtidning som inte längre trycks).