as i was walking up the stair
i met a man who wasn’t there
he wasn’t there again today
i wish, i wish he'd go away.
det fina med postmoderniteten är att man inte behöver säga något nytt/eget. eller att man erkänner att man aldrig kunnat det. nothing is lost. jag älskar postmodernismerna.
fredag 29 augusti 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar