m

i bästa fall uppnår han en fulländad balans mellan fängslande råmaterial, stimulerande språk, utsökt berättarstruktur och sinnesvidgande slutsatser. i värsta fall ger han sig hän åt det aldous huxley träffande beskrev som de lärdas fruktlösa tendens att ägna all verksamhet åt att försöka besvara ”who influenced whom to say what when.” ett slags intellektuell rundgång, med andra ord. namedropping på högre nivå.

min recension av carl-johan malmbergs essäsamling m uppe på bokbloggen.