cockaboody

alltså. hade jag vetat att jag kommer sitta och köra 12-timmarspass hade jag valt ett annat ämne att skriva om. nånting tråkigt. nåt som inte får mig att sätta mig vid datorn så fort jag vaknar och stänga av den först när jag ska lägga mig. nåt som inte får mig att hoppa upp sekunden efter att jag somnat till för att jag bara måste lägga till det här i det där stycket.

skriver hur som helst om det tämligen smala ämnet animerad dokumentärfilm, med utgångspunkt i, just precis, waltz with bashir. det finns fler, dock. den här till exempel:





det är sällan jag kallar nåt genialt och verkligen menar det. men det blir inte mycket finare än såhär. paret hubley har spelat in sina två små döttrars röster när de leker och bråkar och svamlar historier som är märkligare än en surreliastisk 60-talslåt, men med den stora skillnaden att det enda flickorna trippar på är barndom. en helt vanlig dag hemma hos familjen hubley.

sen har föräldrarna gjort animationer till det autentiska ljudmaterialet. resultatet är en blandning av vardagsrealism och barndomsfantasi. vilken otrolig närvarokänsla! vilken underbar användning av mediets potential! det här är animerad dokumentärfilm när den är som bäst.