jag brukar ha jävligt svårt för hipsterpopband baserade på sökta koncept framförda av sångerskor med bäbisröst och bruten engelska och det blir ju knappast mer konstruerat än att kalla ett band för 'nouvelle vague', döpa en av skivorna till 'band à parte' och uteslutande spela new wave/postpunk-covers. men den här låten - måste jag erkänna - är oemotståndlig. nog för att 99 procent av allt depeche mode har gjort är bättre än något nouvelle vague någonsin kan drömma om, men här har faktiskt covern överträffat originalet.
hörde den för första gången på papercut idag, samtidigt som jag plockade ner david lynchs 'blue velvet' från hyllan. märkligt sammanträffande. senare ikväll när jag tittade på filmen började jag automatiskt nynna på den varje gång isabella rossellini lustfyllt tog emot ett knytnävsslag i ansiktet.
hörde den för första gången på papercut idag, samtidigt som jag plockade ner david lynchs 'blue velvet' från hyllan. märkligt sammanträffande. senare ikväll när jag tittade på filmen började jag automatiskt nynna på den varje gång isabella rossellini lustfyllt tog emot ett knytnävsslag i ansiktet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar