grovt räknat berörs vi i vår tid av två extremismer: den politiska och den religiösa. på senare tid har en tredje sett dagens ljus - 'förnuftets'.
jag talar om de så kallade 'humanisterna', representerade av en brokig skara mediaprofiler med en sak gemensamt: religionsfientlighet. det rör sig om en livsåskådning som gått ifrån den sunda skepsis som kännetecknar en tänkare, en skepsis som måste utgå från introspektion och självkritik. 'humanisten' är inte självkritisk och om det någonsin rått någon tvekan om den saken har christer sturmarks intervjubok med den tveksamma undertiteln samtal med fritänkare gjort klart vilken arrogans, aggressivitet och människofientlighet den så kallade 'humanismen' ger uttryck för.
vilka är då våra fritänkare? en brokig skara apostlar, minst sagt. här står michel ofray och håller hand med christer fuglesang, gudrun schyman tar en svängom med björn ulvaeus och eva dahlgren inleder den första intervjun med att berätta att "vi hade en ruggig präst som bara ville skrämma oss tonåringar. han hade vitt dregel i mungiporna när han talade och luktade illa. dessutom var han väldigt tafsig på oss tjejer."
må så vara, jag betvivlar inte hennes erfarenhet, vad jag däremot anser vara tvivelaktigt är att man inleder en så kallat humanistisk kritik med en så uppenbar dehumanisering av den andre. detta är inte dahlgrens verk utan sturmarks, som ju genom sammanställandet av ett stort intervjumaterial bygger sitt eget argument.
"vi tillhör en liten, priviligierad elit", inleder sturmark boken, "som kan förhålla oss till religionen enbart som en mytologisk berättelse om tillvaron och meningen med livet." mot denna överlägsna minoritet ställs den religiösa majoriteten som (med torbjörn tännsjös ord) lider av "ett slags personlighetsdefekt. [...] jag vill själv inte vara sådan och jag vill inte umgås med sådana människor".
en starkt religionsfientlig bekant skrev nyligen att religionsfrihet är en oxymoron; begreppet säger emot sig självt. han menar att en vidskeplig övertygelse inskränker friheten. jag skulle istället säga att det är övertygelsen som företeelse (och i vid bemärkelse) som inskränker friheten; all övertygelse förutsätter att motsägande övertygelse utesluts. vi är alla under inflytande av diskurser som styr (för att vara pessimistisk) eller organiserar (för att vara optimistisk) vår uppfattning av världen.
den som då menar sig vara fritänkare genom att i mänsklighetens namn utesluta, inte bara övertygelser, utan människor, menar jag har gjort begreppet 'fritänkare' till en oxymoron. en sådan 'fritänkare' är inte bara fånge själv, utan potentiell fångvaktare.
jag talar om de så kallade 'humanisterna', representerade av en brokig skara mediaprofiler med en sak gemensamt: religionsfientlighet. det rör sig om en livsåskådning som gått ifrån den sunda skepsis som kännetecknar en tänkare, en skepsis som måste utgå från introspektion och självkritik. 'humanisten' är inte självkritisk och om det någonsin rått någon tvekan om den saken har christer sturmarks intervjubok med den tveksamma undertiteln samtal med fritänkare gjort klart vilken arrogans, aggressivitet och människofientlighet den så kallade 'humanismen' ger uttryck för.
vilka är då våra fritänkare? en brokig skara apostlar, minst sagt. här står michel ofray och håller hand med christer fuglesang, gudrun schyman tar en svängom med björn ulvaeus och eva dahlgren inleder den första intervjun med att berätta att "vi hade en ruggig präst som bara ville skrämma oss tonåringar. han hade vitt dregel i mungiporna när han talade och luktade illa. dessutom var han väldigt tafsig på oss tjejer."
må så vara, jag betvivlar inte hennes erfarenhet, vad jag däremot anser vara tvivelaktigt är att man inleder en så kallat humanistisk kritik med en så uppenbar dehumanisering av den andre. detta är inte dahlgrens verk utan sturmarks, som ju genom sammanställandet av ett stort intervjumaterial bygger sitt eget argument.
"vi tillhör en liten, priviligierad elit", inleder sturmark boken, "som kan förhålla oss till religionen enbart som en mytologisk berättelse om tillvaron och meningen med livet." mot denna överlägsna minoritet ställs den religiösa majoriteten som (med torbjörn tännsjös ord) lider av "ett slags personlighetsdefekt. [...] jag vill själv inte vara sådan och jag vill inte umgås med sådana människor".
en starkt religionsfientlig bekant skrev nyligen att religionsfrihet är en oxymoron; begreppet säger emot sig självt. han menar att en vidskeplig övertygelse inskränker friheten. jag skulle istället säga att det är övertygelsen som företeelse (och i vid bemärkelse) som inskränker friheten; all övertygelse förutsätter att motsägande övertygelse utesluts. vi är alla under inflytande av diskurser som styr (för att vara pessimistisk) eller organiserar (för att vara optimistisk) vår uppfattning av världen.
den som då menar sig vara fritänkare genom att i mänsklighetens namn utesluta, inte bara övertygelser, utan människor, menar jag har gjort begreppet 'fritänkare' till en oxymoron. en sådan 'fritänkare' är inte bara fånge själv, utan potentiell fångvaktare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar