balearisk

thungren har använt termen "balearisk" i var och varannan mening senaste veckorna och jag stör mig en smula för jag förstår inte vad han menar. borde ha nån koppling till öarna, men jag vet inte hur. jag tror det har med musik att göra. satans hipster. med det sagt når sveriges bästa seriestripp nya höjder. fantastiskt elakt och otroligt sött på samma gång:

techno, inte tvärflöjt

progg-revival råder bland stefan thungrens popnördiga vänner och han känner sig orolig över att tvärflöjtsrock som ligger farligt nära new age-musik återigen väcker nyfikenhet 2009. han är så skraj att han inte bara tillägnar problemet en krönika, utan även sin senaste stockholmsnattstripp.


humorn ligger, för den som missar den, i parallellen mellan progg och knark. småkul, absolut.

min egen proggromans tändes med roger waters roskildespelning 2006, rykte starkast något år senare och har sen dess sakta slocknat och ersatts av electro. enligt thungren gör jag numera alltså alldeles rätt. enligt mig resonerar han alldeles fel. dels är gränsen mellan progg och electro inte alltid självklar. dels är den tidiga house thungren förespråkar som motgift till knarkig new age rätt mycket... ja, vad ska man kalla det?

early discarders

med jämna mellanrum följs det härliga högerbladet av en klockren serie som på pricken fångar den stockholmska skitnödigheten vi alla, på ett eller annat sätt, är med om att upprätthålla. den utgår från ett kritiskt inifrånperspektiv och det är det som gör den så träffande och samtidigt djupt mänsklig; pelle forshed och stefan thungren är inga haters men hittar samtidigt det komiskt tragiska hos aktörerna på fältet kallat 'stockholmsnatt'.

under en konversation om att ute blir det nya inne, att 2009 är moget för tidigt 90-tal och att midjeväska borde ersätta chihuahuan (nu när de stackars små liven återgått till att vara hundar och inte accessoarer) inser jag det stockholmsnattska i att sitta, om än ironiskt, och dissa och diskutera det nya årets trender. jag är ingen hipster, har aldrig varit på spy bar och upptäcker alltid, när jag tittar på random gammal bild, att jag ännu en gång totalt lyckades missa modemålet det året (vilket ju, om jag tänker ett steg längre, får mig att misstänka något om mina nuvarande odds). jag visar senaste stockholmsnattstrippen för polaren.


halvt ironiskt, halvt hoppfullt kommenterar jag:

- det här är du och jag. early discarders.
- absolut. 2009 sög, svarar min briljante vän.