being polite

orden 'svensk' och 'vanligt folk' kan användas för att inkludera mig i en nationell gemenskap eller hålla mig utanför samma gemenskap, men de kan inte placera mig på den plats där det verkar rimligast att jag skulle återfinnas: på gränsen. det måste finnas ordning. förvånansvärt få människor klarar av att inte fråga om mitt ursprung. "så du är uppvuxen här och här." innan den mest triviala konversation kan inledas måste jag tilldelas en plats.

det är inte när han själv faller i förenklingens fälla och talar om "vit kultur", eller när han gör sig lustig över vitmaktmusik. det är inte heller när han fyndigt men banalt presenterar michael jackson som vår tids störste antirasist. inte då jag känner mig manad att åter närma mig ett problem som jag i den mån det har gått har stängt ute alltsedan de sena tonåren (frustration urholkar själen).

ordet 'svensk' förhåller sig ytterst ambivalent till mig och 471000 andra svenska medborgare med minst en invandrad förälder. för oss blir språkets ordnande, godtyckliga våld mycket påtagligt. ännu mycket tydligare blir det om man som jag har en vit och en svart förälder. i det ideala fallet är språkets utslätande våld helt förenligt med ett harmoniskt identitetsskapande. en svensk som dokumenterat har svenskar på både fädernet och mödernet tre generationer bakåt kan kalla sig svensk utan att behöva känna att ordet lämnar ute eller står i strid med någon del av henne själv. hon kan till och med gå så långt att hon finner sin identitet i ordet. jag kan inte använda det på samma oproblematiska sätt, men kan inte heller använda mig av dess negation. varken 'svensk' eller 'ickesvensk' är tänkta att tillämpas på mig. jag är en del av den skrovliga verklighet som inte underkastar sig denna logiskt släta idealitet.

det är när han verkligen lyckas bryta sig loss från det "vi" och "dem" han kritiserar. när han äntligen frigör sig från den begreppsapparat som till och med gör kritiken av systemet till ett verktyg för detsamma. det är när oivvio polite sparkar omkull piedestalen och visar sin nakna kluvenhet inför den egna identiteten. när till och med den egna hållningen problematiseras. det är då jag hör honom. det är då han räddar en diskussion, som trots sin enorma angelägenhet formats till en klyscha.

man måste tro. min antirasism är inte mer koherent, mer logiskt stringent eller mer välunderbyggd än rasistens övertygelse. de är bara olika sätt att göra världen begriplig. om dessa försök tycks innehålla någon rationalitet så bottnar de i irrationalitet. det finns inga allmängiltiga axiom i vilka jag skulle kunna grunda en antirasistisk argumentation. den här texten har inga anspråk på rationell argumentation från premisser till slutled. den försöker att med exempel undergräva tilltron till en modell.