Få människor är fullkomligt främmande för skrämmande filmers lockelse. Att då och då gripas av längtan efter ryggradsrysning och skräckfilmsrus är måhända något allmänmänskligt. Men det är inte det jag talar om. Jag talar om ett intresse som blir en livsstil, en livsstil som formar en världsuppfattning. Jag talar om en dragning, eller varför inte: Ett sökande.
Jonas Danielsson kallar det i sin suveräna doktorsavhandling Skräckskönt (utgiven av h:ström – Text och Kultur, 2006) för skräckfilmsbruk. En utmärkt benämning, i synnerhet då begreppet ”bruk” implicerar en högst närvarande potential, en mot ett nästa steg där bruket övergått i något annat.
Vad är nu detta? Ännu en panikmoraliserande varning för fiktiva hemskheters faror? Ett likställande mellan betraktandet av filmvåld och utövandet av verkligt sådant? Inte alls. Likt Danielsson och hans informanter tillhör jag själv (eller har åtminstone tillhört) skräckfilmsbrukarnas brokiga skara. Precis som dem har jag – under alla de år då mitt intresse för detta filmkonstens sidospår utvecklats och invecklats – sett och argumenterat mot samhällets misstänksamhet och fördömande. Inte desto mindre har mitt intresse gett upphov till en oavbruten inre diskussion om dess eventuella baksidor, en diskussion som jag efter att ha läst Skräckskönt inser att jag inte har varit ensam om att ägna mig åt. Självreflektion hör skräckfilmsbruket till.
Den tämligen polariserade debatten lämnar dock föga utrymme för ett offentliggörande av denna inre diskussion. När löpsedlar skapar opinion genom att påpeka att ”mördaren hade tittat på skräckfilmer” tvingas skräckfilmsbrukaren dölja sin självrannsakan och inta en orubblig försvarsposition där all kritik bemöts med en väl inlärd retorik om moralpanik, hyckleri och ignorans. Danielssons avhandling river så att säga muren. Genom ett kritiskt inifrånperspektiv lyckas han, utan att inta pressens spekulativa ståndpunkt, belysa skräckfilmsbrukarens ifrågasättande av det egna intresset. Frågan som vill besvaras är: Varför har jag detta intresse och vad gör jag mot mig själv då jag bejakar det?
Att se på mysrysare för att bli skrämd och underhållen är i mina ögon tämligen oproblematiskt. Det är visserligen paradoxalt att obehag kan fungera i egenskap av underhållning och teorierna kring hur detta är möjligt är många. Likväl handlar det om ett allmänmänskligt fenomen och jag är mer intresserad av anomalier.
Skräckfilmsbruket går bortom att låta sig underhållas. Att aktivt söka efter det visuella våldets extremer, att leta reda på de filmer som upprört, chockerat och helst av allt varit förbjudna bottnar i ett helt annat behov än det som den senaste skräckisen på bio kan uppfylla.
”(Jag) tror inte de där filmerna är underhållning för de flesta på det sättet, det är mer en masochistisk handling”, säger ”David”, en av Danielssons informanter. Och visst stämmer det. Det finns något element av emotionell självstympning i betraktandet av filmer som Cannibal Holocaust eller Guinea Pig: Devil’s Experiment. Den visuella chocken har förmågan att temporärt dämpa den inre ångesten.
Men skräckfilmsbruk handlar om mer. Ett intresse som blir en livsstil som formar en världsuppfattning. Eller kanske är det tvärt om, en världsuppfattning som ger upphov till ett intresse som blir till en livsstil? Nej, med största sannolikhet rör det sig om en växelverkan, filmerna ger näring åt och bekräftar något som redan ligger latent. Sökandet går ut på att skingra den förljugna världsbildens dimma, att se verkligheten för vad den är. Likt mystikern menar skräckfilmsbrukaren att den rådande världsbilden är en illusion och bruket av skräckfilmer blir brukarens meditation.
Olle Sjögren talar i sin bok Inte riktigt lagom?: om ”extremvåld”, filmcensur och subkultur om begreppet ”peel your eyes”, att flå ens ögon och tvinga en själv att se det man annars blundar för. Mina tankar leds ofrånkomligen till berättelsen om buddhistmunken Bodhidharma, som efter sju års meditativt stirrande in i en vägg råkade somna. Ursinnig över att ha avbrutit sin väg mot upplysning skar av sina ögonlock för att försäkra sig om att aldrig somna igen. Likt Bodhidharma flår skräckfilmsbrukaren sina ögonlock och väljer det visuella våldets mörka väg mot medvetenhetens upplysning.
Jonas: Vad är det viktigt att bli medveten om? Hur ond världen är, eller hur ska jag säga […]
Jan: Ja, det är bara för att den är det! Jag tycker inte om att folk som liksom går omkring och lever i sin lilla, trygghet.
Men sedan då? De filmer ”Jan” talar om har glidit över fiktionens gräns; I sin strävan efter sanning har hans skräckfilmsbruk övergått i ett mörkermissbruk. Själv höll jag mig inom fiktionens ramar, men även för mig bidrog år av självvald visuell våldtäkt till ett slags mörkerupplysningens meningskollaps. Så oavsett om löpsedlarna – vilket jag är övertygad om – ljuger, återstår frågan: Har sökandet i slutändan gynnat sökaren själv?
- Juni, 2007
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar