too fast for love

jo men jag minns att det jag beundrade i indes bok var att han vågade visa sig själv i det kanske minst beundransvärda tillstånd en människa kan befinna sig i - avundsjuk.

allt det andra: ett självmordsförsök, en resa genom usa, ångesten, kan lätt upphöjas av ett heroiskt skimmer. men avundsjuka är så att säga det hjältemodigas antites.

det är något jag vill få sagt med detta.
något om att hålla ett fullbordat verk
av en runt-20-årig-författare i handen.
något om att se en bekants ansikte i tidningen.
något om den andlig-intellektuella klockan som tickar.

men jag är inte lika modig.

being polite

orden 'svensk' och 'vanligt folk' kan användas för att inkludera mig i en nationell gemenskap eller hålla mig utanför samma gemenskap, men de kan inte placera mig på den plats där det verkar rimligast att jag skulle återfinnas: på gränsen. det måste finnas ordning. förvånansvärt få människor klarar av att inte fråga om mitt ursprung. "så du är uppvuxen här och här." innan den mest triviala konversation kan inledas måste jag tilldelas en plats.

det är inte när han själv faller i förenklingens fälla och talar om "vit kultur", eller när han gör sig lustig över vitmaktmusik. det är inte heller när han fyndigt men banalt presenterar michael jackson som vår tids störste antirasist. inte då jag känner mig manad att åter närma mig ett problem som jag i den mån det har gått har stängt ute alltsedan de sena tonåren (frustration urholkar själen).

ordet 'svensk' förhåller sig ytterst ambivalent till mig och 471000 andra svenska medborgare med minst en invandrad förälder. för oss blir språkets ordnande, godtyckliga våld mycket påtagligt. ännu mycket tydligare blir det om man som jag har en vit och en svart förälder. i det ideala fallet är språkets utslätande våld helt förenligt med ett harmoniskt identitetsskapande. en svensk som dokumenterat har svenskar på både fädernet och mödernet tre generationer bakåt kan kalla sig svensk utan att behöva känna att ordet lämnar ute eller står i strid med någon del av henne själv. hon kan till och med gå så långt att hon finner sin identitet i ordet. jag kan inte använda det på samma oproblematiska sätt, men kan inte heller använda mig av dess negation. varken 'svensk' eller 'ickesvensk' är tänkta att tillämpas på mig. jag är en del av den skrovliga verklighet som inte underkastar sig denna logiskt släta idealitet.

det är när han verkligen lyckas bryta sig loss från det "vi" och "dem" han kritiserar. när han äntligen frigör sig från den begreppsapparat som till och med gör kritiken av systemet till ett verktyg för detsamma. det är när oivvio polite sparkar omkull piedestalen och visar sin nakna kluvenhet inför den egna identiteten. när till och med den egna hållningen problematiseras. det är då jag hör honom. det är då han räddar en diskussion, som trots sin enorma angelägenhet formats till en klyscha.

man måste tro. min antirasism är inte mer koherent, mer logiskt stringent eller mer välunderbyggd än rasistens övertygelse. de är bara olika sätt att göra världen begriplig. om dessa försök tycks innehålla någon rationalitet så bottnar de i irrationalitet. det finns inga allmängiltiga axiom i vilka jag skulle kunna grunda en antirasistisk argumentation. den här texten har inga anspråk på rationell argumentation från premisser till slutled. den försöker att med exempel undergräva tilltron till en modell.

cultura animi philosophia est

kunskap är det du har kvar när du har glömt allt du lärt dig, sa föreläsaren min första dag på universitetet. jag minns att jag blev ofantligt förtjust i den tanken. mer minns jag inte.

ljuva bohemborgarliv

om inte annat så för insikten att jag aldrig kommer vara bekväm i blåkläder.

why so serious?

kaos är rättvist, säger jokern och levererar filmens mest tänkvärda replik, medan den förmodade hjälten reduceras till rörlig rekvisita.

musikmissbruk

det nästan tvångsmässiga sökandet efter nya auditiva kickar har sjukit i intensitet.

the quintessence blev en besvikelse. jag lyckades inte hitta fröet till den oförklarliga kringlande klätterväxt raja ram har vuxit sig till.

mina 1.18 GB schweizisk synth ligger i papperskorgen. har knappt kunnat lyssna, de äcklar mig på samma sätt som scatman john gjorde när jag var liten, fast dubbelt. de är ju två.

men: booka shades senaste gjorde gott idag. förstår inte hur jag har kunnat missa dem.

wallräfsa

jag drömmer om att ramla över kanten. på natten. på dagen drömmer jag om den mjuka, varma kroppen som på något sätt har något med det hela att göra, jag vet inte hur.

mitt psykosociala experiment tog en oväntad vändning idag. aldrig anade jag att mitt första betalda jobb för en tidning skulle utföras med spade. att mitt första möte med sofi fahrman skulle äga rum iklädd hantverkarbyxor.

jag skäms över att jag skäms. men det är det som är utmaningen.

en svag irritation när jag ser dem sitta bakom fönstren, framför datorerna, medan jag gräver, gräver, gräver. tills min medgrävare klagar på samma sak och jag förklarar att textproduktionsprocessen är nog så krävande, om än på andra sätt.

jag undrar om de kommer känna igen mig när vi möts på samma fält. jag vet inte om jag är stark nog att vilja det.