waltz with bashir

i samma ögonblick som jag återfick hoppet om filmmediets potential tappade jag hoppet om människan.

jag har aldrig varit med om en liknande filmupplevelse.

the field - over the ice

wilner’s talent lies in revealing the abundance of music locked inside even the smallest fractions of extant recordings. his successful excision and underscoring of milliseconds of existing works makes you realize that one song can contain the splinters of a thousand others.

vilken underbar beskrivning!måste lyssna igenom.

om tolv timmar, på tåget. landskapet som flyger förbi och from here we go sublime i hörlurarna.

urban kibbutznik goes scouting

åter dags för sveriges framstjärt, eller hur det var. göteborg, mitt lufthål. åker imorgon. har fått uppdraget att göra lite filmscouting åt judiska filmfestivalen som jag ska jobba med under våren. grymt kul. jag ringde och frågade om de ville ha hjälp med att skriva några programtexter och plötsligt ska jag vara med och utforma hela katalogen och dessutom hjälpa till att välja ut filmerna som ska visas. som sagt. grymt kul.

som jag sa till redaktören: det roliga med en liten festival är att man får chansen att vara med på alla hörn. när jag skrev för stockholms var det liksom "tack för texten, hejdå".

bokbloggen.com

för några dagar sen damp mitt första recensionsex ner i brevlådan, en svensk sci-fibok som kommer ut i slutet av månaden. utgiven av bokfront och kommenterad av den fiktive, framtide doktorn i svensk historia muham bentson.

jag tänker läsa boken i göteborg, mellan festivalfilmer, indiska middagar och henne.

en underbar bok har jag redan hunnit med att recensera.

techno, inte tvärflöjt

progg-revival råder bland stefan thungrens popnördiga vänner och han känner sig orolig över att tvärflöjtsrock som ligger farligt nära new age-musik återigen väcker nyfikenhet 2009. han är så skraj att han inte bara tillägnar problemet en krönika, utan även sin senaste stockholmsnattstripp.


humorn ligger, för den som missar den, i parallellen mellan progg och knark. småkul, absolut.

min egen proggromans tändes med roger waters roskildespelning 2006, rykte starkast något år senare och har sen dess sakta slocknat och ersatts av electro. enligt thungren gör jag numera alltså alldeles rätt. enligt mig resonerar han alldeles fel. dels är gränsen mellan progg och electro inte alltid självklar. dels är den tidiga house thungren förespråkar som motgift till knarkig new age rätt mycket... ja, vad ska man kalla det?

fever ray

the knife-karin goes solo under namnet fever ray och släpper skiva i mars. första videon till första singeln som är första låten på första plattan kom tydligen redan i december, men för mig är det här 2009. jag vill att det här ska vara 2009. om det här är vad jag har att se fram emot i musik- och videoväg är jag jävligt nöjd med det här året.

shoot her while she's happy

förra året såg emma gray munthe 738 filmer. hon läste 40 böcker och såg 18 kompletta säsonger av olika tv-serier. hon köpte även 104 album.

jag tänker inte kommentera förhållandet kvantitet/kvalitet. det är uppenbart att mängden kultur emma gray har konsumerat under 2008 är viktig för henne, tillräckligt viktig för att hon ska delge den sina bloggläsare. i exakta siffror.

jag är inte helt säker på om det är en bedrift att snitta två filmer per dag, däremot imponeras jag av att hon håller koll på allt hon konsumerar. i år börjar jag därmed skriva en klogg. en kulturlogg med andra ord. filmer, böcker och skivor jag ser, läser och hör för första gången hamnar på en liten lista som jag kanske kanske presenterar inför nyåret 2010 ifall jag 1) fortfarande driver vidga och 2) inte är död.

"massör fick kuklarz på spåret"

upptäckte precis att det finns en svensk författare som heter kuklarz i efternamn. först tänkte jag 'jösses vilken barndom'. sen såg jag att det är en pseudonym. enligt svd-artikeln en klockren sådan, eftersom namnet påminner om ordet för 'dockteaterspelare' på polska. men han skriver på svenska. jag skulle inte skicka mina barn till kuklarz dockteater.

en mystikers tröst för de sömnlösa

god appears, and god is light,
to those poor souls who dwell in night;
but does a human form display
to those who dwell in realms of day.

...en värld i ett sandkorn

naturen är en sfär vars centrum finns överallt och vars omkrets inte finns någonstans, säger den franske 1600-talsmatematikern jag aldrig har hört talas om.

och jag vet inte riktigt hur jag ska tolka meningen, eftersom kontexten är något oklar (jag läser den i en text om en fransk 1700-talsarkitekt jag aldrig har hört talas om).

men jag läser om meningen och vill av någon anledning byta 'naturen' mot 'universum'. och jag tänker på william blakes vackra ord om oändlighet:

to see a world in a grain of sand, and a heaven in a wild flower, hold infinity in the palm of your hand, and eternity in an hour.

och tänker att det som fångar mig i blakes vision är att det oändliga är tillgängligt för oss, eller än mer, att vi är en del av det oändliga. att allt finns i allt, som huxley senare uttrycker det.

kanske är det oändligheten den franske matematikern talar om. var placerar man mittpunkten i det som saknar gränser? var börjar det som alltid har varit?

camera obscura

till skillnad från ett foto är världen inte inramad: blicken strövar och kan ta in det som är utanför marginalerna.

genom själva sin beskaffenhet kan kameran alltså göra en subjektiv verklighet allmän, eftersom det som visas är verkligt, men det som utelämnas är verkligheten.

early discarders

med jämna mellanrum följs det härliga högerbladet av en klockren serie som på pricken fångar den stockholmska skitnödigheten vi alla, på ett eller annat sätt, är med om att upprätthålla. den utgår från ett kritiskt inifrånperspektiv och det är det som gör den så träffande och samtidigt djupt mänsklig; pelle forshed och stefan thungren är inga haters men hittar samtidigt det komiskt tragiska hos aktörerna på fältet kallat 'stockholmsnatt'.

under en konversation om att ute blir det nya inne, att 2009 är moget för tidigt 90-tal och att midjeväska borde ersätta chihuahuan (nu när de stackars små liven återgått till att vara hundar och inte accessoarer) inser jag det stockholmsnattska i att sitta, om än ironiskt, och dissa och diskutera det nya årets trender. jag är ingen hipster, har aldrig varit på spy bar och upptäcker alltid, när jag tittar på random gammal bild, att jag ännu en gång totalt lyckades missa modemålet det året (vilket ju, om jag tänker ett steg längre, får mig att misstänka något om mina nuvarande odds). jag visar senaste stockholmsnattstrippen för polaren.


halvt ironiskt, halvt hoppfullt kommenterar jag:

- det här är du och jag. early discarders.
- absolut. 2009 sög, svarar min briljante vän.

headhunter - prototype

fuck me sideways, vad kallt det har blivit i stockholm stad! inte riktigt lika schyst promenadväder som för några veckor sen. perfekt för headhunters debutalbum, dock. det är inte så mycket att den värmer, snarare sänker hans kyliga techno-tunga dubstep min egen kroppstemperatur. jag blir ett med januari.

fastnar särskilt för låten prototype. låga, valiumvaggande acid-slingor inbäddade i dubstep-beats. en kombination jag aldrig har hört tidigare. vad ska man kalla det? acid dub? den som kan gissa vilken film han har samplat bjuder jag på en bärs nästa gång vi ses.*



*inte 'en bärs' som i 'vi går och tar en bärs' och menar 'vi går och tar fem bärs'. jag menar verkligen en bärs. kalla mig snål. jag kallar det konsekvensen av att vara kulturell mångsysslare. (erbjudandet gäller för övrigt bara er som jag faktiskt brukar ta en bärs med, inte dig som bara råkat trilla in på bloggen och hoppades på att äntligen få chansen att träffa mig i egen hög person.)

hobo humpin' slobo babe

jag var 10 år '94 och tillhör därmed den så kallade generation y, som det skrivits en del om på senaste tiden. vi är totalt illojala, lever för att förverkliga oss själva, tror inte på något som av någon betecknats som 'sanning' och lär väl sluta som a) kreatörer eller b) söndersyrade psykfall.

vi är barn av postmoderniteten, uppvuxna i en värld av kopior utan original. 'allt fast förflyktigas' - en radikal tanke en gång i tiden - ter sig för oss främmande och föråldrad. i vår tid har själva skillnaden mellan fast och flytande lösts upp. walter benjamin frågade sig på 30-talet vad som händer med konstverket i den tekniska reproduktionens tidsålder. kan man över huvud taget tala om ett original när verket är tusentals identiska skivor eller filmrullar? det finns ju bara en äkta mona lisa men vilken är den äkta borta med vinden? 70 år senare, när teknisk reproduktion har blivit digital, är inte bara originalet utan även kopian på väg att bli en abstraktion. en koan för 2000-talet är kanske "vad väger en mp3-fil i handen?"

jag var som sagt 10 år '94 och risken finns för att det i sig kommer att räcka som förklaring för mina framtida diagnoser, men om inga andra sanningar finns så finns åtminstone denna: henrik schyffert var, vid sidan om filmnet, nåt av det häftigaste vi hade på den tiden.

silently shouting 'happy new year'!

jag kan inte fatta att jag inte har sett den här snedtrippade musikvideon förrän nu. inte för att den på något sätt illustrerar min alldeles förträffliga nyårsafton, annat än att silent shout var en av alla grymma låtar som spelades på minifesten jag hamnade på.

hade inga större förhoppningar om firandet annat än att

* inte bli osams med halva min vänskapskrets (05/06)
* inte slå ut mina minnescentra med en dumdristig kombination av rusmedel (06/07)
* inte varva dryckmässig nykterhet med näsväggsnötning (07/08)

med andra ord hoppades jag på en lugn, vänskaplig och lagomlullig nyårsnatt utan skandaler och fick alldeles riktigt en lugn, vänskaplig och snurrfull nyårsnatt utan skandaler.

(att glida runt i skatteskrapans studentkorridorer känns som att hamna i random thriller från '93 med, säg, sharon stone eller wesley snipes. utsikten från den unga konstfack-kvinnans lägenhet var fantastisk och från 18:e våningen tittar man faktiskt inte uppåt på fyrverkerierna utan rakt fram.)

men det var senare. först en mysig middag med adam och erika och electro. de lyckades laga den godaste laxen jag någonsin ätit och jag lyckades blanda den vidrigaste cuba libre vi någonsin druckit. happy helper. helter skelter.