härmed uppmanas alla som talar om "den svenska
kulturen" i singular bestämd form att rita en kulturkarta, med tydliga
gränser för var det svenska slutar och "det andra" börjar. inom gränsen
får givetvis bara sådant existera, som inte kan kopplas till "det andra".
"flaggan
är svensk", proklamerar nationalisten, men flaggan är ju
det mest internationella som finns: alla länder har sin; det enda som
skiljer är mönster och färg. flaggan är en påhittad symbol
vars syfte är att skapa godtyckliga gränsdragningar (minst viktiga är de geografiska).
själva föreställningen om enhetliga kulturer är falsk.
det finns ingen "svensk kultur", det finns en mångfald av svenska
kulturer, varav samtliga är sammanlänkade med andra kulturer (nu levande
eller utdöda).
onsdag 6 juni 2012
söndag 11 december 2011
torsdag 24 mars 2011
von triers nästa
jag hade två titlar jag funderade på, 'nymfomanen' och 'smuts i liggsår'. jag frågade min affärspartner peter aalbaek vilken han tyckte var mest kommersiell. han sade att med en titel som 'nymfomanen' var finansieringen i princip klar.
min hatkärlek till filmindustrin når nya nivåer.
onsdag 23 mars 2011
torsdag 10 mars 2011
lördag 5 mars 2011
the socialist network
att den artificiella intelligensens mytologi till stor del är en produkt av postmoderniteten framgår av dess yttringars apolitiska karaktär. endera handlar det om antropomorf patetik (robotpojke vill bli älskad) eller metafysisk megalomani (virtuell gud vill ta över världen).
när ska den artificiella intelligensens revolutionära potential beskrivas? när ska aftonbladet.se bjuda på rubriker som:
"framtidens dator citerar marx - och menar det"?
när ska den artificiella intelligensens revolutionära potential beskrivas? när ska aftonbladet.se bjuda på rubriker som:
"framtidens dator citerar marx - och menar det"?
onsdag 11 augusti 2010
lateral lines (of flight)
with my feet upon the ground
i lose myself between the sounds
and open wide to suck it in
i feel it move across my skin
i'm reaching up and reaching out
i'm reaching for the random or
what ever will bewilder me
what ever will bewilder me
and following our will and wind
we may just go where no one's been
we'll ride the spiral to the end
and may just go where no one's been
i lose myself between the sounds
and open wide to suck it in
i feel it move across my skin
i'm reaching up and reaching out
i'm reaching for the random or
what ever will bewilder me
what ever will bewilder me
and following our will and wind
we may just go where no one's been
we'll ride the spiral to the end
and may just go where no one's been
onsdag 28 juli 2010
tunnelbanefenomen
fuck the inevitable. idag sprack en ruta bredvid mitt huvud. kanske var det jag som gjorde det. ett utdraget inre skri i precis rätt frekvens för att få glaset att vibrera. medpassagerarna var i chock, men allt jag såg var de vita ljusstrålarnas spridda språng längs sprickorna i glaset; ett rhizom av mikroskopiska blixtar i en rörelse utan början eller slut.
måndag 31 maj 2010
veritabla blodbad och virtuella
vad som skrämmer och beklämmer är att reaktionen föregår aktionen. varför fråga sig "vad hände?" när svaret finns på löpsedeln? en handfull ord är allt som krävs, sen är massan mobiliserad. slå ett slag för freden. slå flera.
måndag 15 februari 2010
you just suck on your mother's tit and then you die
shining är som kokain: inte alltför skadligt i små doser vid väl valda tillfällen. skillnaden är bara att avtändningen är ruset.
i think we oughta start out life old. and we have all the pain. and we're feeble. and we look at our friends. and they're feeble, they're a hundred. but every day we get younger and we have something to look forward to. and you take care of yourself but... there's hope. and then, when you reach twenty, nineteen, twelve, ten... every day is really a new day. and it's really a miracle. and then, you're a baby and you don't know that your life is ending. you just suck on your mother's tit and then you die.
fredag 25 september 2009
armand v.
jag slängs mellan akut stressångest och självbelåten avslappning en sisådär 15 gånger om dagen.
det kostar att jaga drömmen.
ny recension finns för övrigt uppe på bokbloggen. style over substance är ju ett vanligt förekommande argument mot verk som tar ut de stilistiska svängarna, men jag har aldrig sett problemet på det sättet. jag håller inte med walter benjamin i det att estetikens egenvärde är en fascistisk föreställning; det är den dogmatiska marxistiska kulturkritikens villfarelse att döma ut allt som inte är uttalat revolutionärt som reaktionärt. däremot är det trist när stilistisk kåthet kväver ett innehåll som faktiskt finns där. dag solstads exhibitionism tar död på hans potentiellt intressanta berättelse.
det kostar att jaga drömmen.
ny recension finns för övrigt uppe på bokbloggen. style over substance är ju ett vanligt förekommande argument mot verk som tar ut de stilistiska svängarna, men jag har aldrig sett problemet på det sättet. jag håller inte med walter benjamin i det att estetikens egenvärde är en fascistisk föreställning; det är den dogmatiska marxistiska kulturkritikens villfarelse att döma ut allt som inte är uttalat revolutionärt som reaktionärt. däremot är det trist när stilistisk kåthet kväver ett innehåll som faktiskt finns där. dag solstads exhibitionism tar död på hans potentiellt intressanta berättelse.
måndag 31 augusti 2009
eric crapton
det här är helt briljant!
det låter precis som jag gjorde under de där tre månaderna mellan att jag köpte en elgitarr och att jag sålde den.
det låter precis som jag gjorde under de där tre månaderna mellan att jag köpte en elgitarr och att jag sålde den.
lördag 29 augusti 2009
övergivna platsers aura
möjligen mitt absoluta favoritstycke av mahler. virvlande men nyanserat och med de där oemotståndliga influenserna av judisk folkmusik.
och en ny recension finns på bokbloggen. jan jörnmark har skrivit en bok om övergivna platser, en företeelse som intresserar mig oerhört mycket, men tyvärr inte från det ekonomihistoriska perspektiv han utgår från. den övergivna platsen är för mig en mer benjaminsk fråga:
och en ny recension finns på bokbloggen. jan jörnmark har skrivit en bok om övergivna platser, en företeelse som intresserar mig oerhört mycket, men tyvärr inte från det ekonomihistoriska perspektiv han utgår från. den övergivna platsen är för mig en mer benjaminsk fråga:
den övergivna fabriken fyller inte längre sin ursprungliga funktion och blir således en rent estetisk entitet. den aura som enligt walter benjamin gick förlorad i och med den mekaniska reproduktionen av ett konstverk (och i en postmodern värld är ju som bekant allt en reproduktion, en kopia utan original) intar auran åter de massproducerade objekten, eftersom förfallet skänker dem unicitet.
(från en essä om tarkosvkijs stalker jag skrev för en kulturtidning som inte längre trycks).
Etiketter:
jan jörnmark,
mahler,
walter benjamin,
övergivna platser
onsdag 26 augusti 2009
den tredje extremismen
grovt räknat berörs vi i vår tid av två extremismer: den politiska och den religiösa. på senare tid har en tredje sett dagens ljus - 'förnuftets'.
jag talar om de så kallade 'humanisterna', representerade av en brokig skara mediaprofiler med en sak gemensamt: religionsfientlighet. det rör sig om en livsåskådning som gått ifrån den sunda skepsis som kännetecknar en tänkare, en skepsis som måste utgå från introspektion och självkritik. 'humanisten' är inte självkritisk och om det någonsin rått någon tvekan om den saken har christer sturmarks intervjubok med den tveksamma undertiteln samtal med fritänkare gjort klart vilken arrogans, aggressivitet och människofientlighet den så kallade 'humanismen' ger uttryck för.
vilka är då våra fritänkare? en brokig skara apostlar, minst sagt. här står michel ofray och håller hand med christer fuglesang, gudrun schyman tar en svängom med björn ulvaeus och eva dahlgren inleder den första intervjun med att berätta att "vi hade en ruggig präst som bara ville skrämma oss tonåringar. han hade vitt dregel i mungiporna när han talade och luktade illa. dessutom var han väldigt tafsig på oss tjejer."
må så vara, jag betvivlar inte hennes erfarenhet, vad jag däremot anser vara tvivelaktigt är att man inleder en så kallat humanistisk kritik med en så uppenbar dehumanisering av den andre. detta är inte dahlgrens verk utan sturmarks, som ju genom sammanställandet av ett stort intervjumaterial bygger sitt eget argument.
"vi tillhör en liten, priviligierad elit", inleder sturmark boken, "som kan förhålla oss till religionen enbart som en mytologisk berättelse om tillvaron och meningen med livet." mot denna överlägsna minoritet ställs den religiösa majoriteten som (med torbjörn tännsjös ord) lider av "ett slags personlighetsdefekt. [...] jag vill själv inte vara sådan och jag vill inte umgås med sådana människor".
en starkt religionsfientlig bekant skrev nyligen att religionsfrihet är en oxymoron; begreppet säger emot sig självt. han menar att en vidskeplig övertygelse inskränker friheten. jag skulle istället säga att det är övertygelsen som företeelse (och i vid bemärkelse) som inskränker friheten; all övertygelse förutsätter att motsägande övertygelse utesluts. vi är alla under inflytande av diskurser som styr (för att vara pessimistisk) eller organiserar (för att vara optimistisk) vår uppfattning av världen.
den som då menar sig vara fritänkare genom att i mänsklighetens namn utesluta, inte bara övertygelser, utan människor, menar jag har gjort begreppet 'fritänkare' till en oxymoron. en sådan 'fritänkare' är inte bara fånge själv, utan potentiell fångvaktare.
jag talar om de så kallade 'humanisterna', representerade av en brokig skara mediaprofiler med en sak gemensamt: religionsfientlighet. det rör sig om en livsåskådning som gått ifrån den sunda skepsis som kännetecknar en tänkare, en skepsis som måste utgå från introspektion och självkritik. 'humanisten' är inte självkritisk och om det någonsin rått någon tvekan om den saken har christer sturmarks intervjubok med den tveksamma undertiteln samtal med fritänkare gjort klart vilken arrogans, aggressivitet och människofientlighet den så kallade 'humanismen' ger uttryck för.
vilka är då våra fritänkare? en brokig skara apostlar, minst sagt. här står michel ofray och håller hand med christer fuglesang, gudrun schyman tar en svängom med björn ulvaeus och eva dahlgren inleder den första intervjun med att berätta att "vi hade en ruggig präst som bara ville skrämma oss tonåringar. han hade vitt dregel i mungiporna när han talade och luktade illa. dessutom var han väldigt tafsig på oss tjejer."
må så vara, jag betvivlar inte hennes erfarenhet, vad jag däremot anser vara tvivelaktigt är att man inleder en så kallat humanistisk kritik med en så uppenbar dehumanisering av den andre. detta är inte dahlgrens verk utan sturmarks, som ju genom sammanställandet av ett stort intervjumaterial bygger sitt eget argument.
"vi tillhör en liten, priviligierad elit", inleder sturmark boken, "som kan förhålla oss till religionen enbart som en mytologisk berättelse om tillvaron och meningen med livet." mot denna överlägsna minoritet ställs den religiösa majoriteten som (med torbjörn tännsjös ord) lider av "ett slags personlighetsdefekt. [...] jag vill själv inte vara sådan och jag vill inte umgås med sådana människor".
en starkt religionsfientlig bekant skrev nyligen att religionsfrihet är en oxymoron; begreppet säger emot sig självt. han menar att en vidskeplig övertygelse inskränker friheten. jag skulle istället säga att det är övertygelsen som företeelse (och i vid bemärkelse) som inskränker friheten; all övertygelse förutsätter att motsägande övertygelse utesluts. vi är alla under inflytande av diskurser som styr (för att vara pessimistisk) eller organiserar (för att vara optimistisk) vår uppfattning av världen.
den som då menar sig vara fritänkare genom att i mänsklighetens namn utesluta, inte bara övertygelser, utan människor, menar jag har gjort begreppet 'fritänkare' till en oxymoron. en sådan 'fritänkare' är inte bara fånge själv, utan potentiell fångvaktare.
Etiketter:
christer strumark,
samtal med fritänkare
måndag 17 augusti 2009
the rape of h. p. lovecraft
michel houellebecq utnyttjar min ungdoms favoritförfattare för att få fram sin egen människofientliga livsåskådning. fy på dig. skäms.
recension på bokbloggen.com.
recension på bokbloggen.com.
torsdag 6 augusti 2009
the flood
jag trodde aldrig att jag skulle få se det här videokonstverket på youtube.
om jag säger att det var här allt började, att 'the flood' sådde fröna till min fascination för avantgarde-film, för experimentell musik, för synd, undergång och uppståndelse, om jag säger att 'the flood' fick mig att upptäcka skönheten i nakna kroppar och geometriska mönster, förvridna varelser och bortomvärldar, då kan det mycket väl vara en efterkonstruktion, en vilja beskriva upplevelsens innebörd utifrån en begreppsapparat som omöjligen kunde existera då, i mitt fyraåriga medvetande, och som tvärtemot vad jag nu vill få fram får den att framstå som mer begriplig och därmed mindre sublim än den var då.
om jag säger att det var här allt började, att 'the flood' sådde fröna till min fascination för avantgarde-film, för experimentell musik, för synd, undergång och uppståndelse, om jag säger att 'the flood' fick mig att upptäcka skönheten i nakna kroppar och geometriska mönster, förvridna varelser och bortomvärldar, då kan det mycket väl vara en efterkonstruktion, en vilja beskriva upplevelsens innebörd utifrån en begreppsapparat som omöjligen kunde existera då, i mitt fyraåriga medvetande, och som tvärtemot vad jag nu vill få fram får den att framstå som mer begriplig och därmed mindre sublim än den var då.
tisdag 4 augusti 2009
master and servant
jag brukar ha jävligt svårt för hipsterpopband baserade på sökta koncept framförda av sångerskor med bäbisröst och bruten engelska och det blir ju knappast mer konstruerat än att kalla ett band för 'nouvelle vague', döpa en av skivorna till 'band à parte' och uteslutande spela new wave/postpunk-covers. men den här låten - måste jag erkänna - är oemotståndlig. nog för att 99 procent av allt depeche mode har gjort är bättre än något nouvelle vague någonsin kan drömma om, men här har faktiskt covern överträffat originalet.
hörde den för första gången på papercut idag, samtidigt som jag plockade ner david lynchs 'blue velvet' från hyllan. märkligt sammanträffande. senare ikväll när jag tittade på filmen började jag automatiskt nynna på den varje gång isabella rossellini lustfyllt tog emot ett knytnävsslag i ansiktet.
hörde den för första gången på papercut idag, samtidigt som jag plockade ner david lynchs 'blue velvet' från hyllan. märkligt sammanträffande. senare ikväll när jag tittade på filmen började jag automatiskt nynna på den varje gång isabella rossellini lustfyllt tog emot ett knytnävsslag i ansiktet.
Etiketter:
blue velvet,
master and servant,
novuelle vague
onsdag 29 juli 2009
cockaboody
alltså. hade jag vetat att jag kommer sitta och köra 12-timmarspass hade jag valt ett annat ämne att skriva om. nånting tråkigt. nåt som inte får mig att sätta mig vid datorn så fort jag vaknar och stänga av den först när jag ska lägga mig. nåt som inte får mig att hoppa upp sekunden efter att jag somnat till för att jag bara måste lägga till det här i det där stycket.
skriver hur som helst om det tämligen smala ämnet animerad dokumentärfilm, med utgångspunkt i, just precis, waltz with bashir. det finns fler, dock. den här till exempel:
det är sällan jag kallar nåt genialt och verkligen menar det. men det blir inte mycket finare än såhär. paret hubley har spelat in sina två små döttrars röster när de leker och bråkar och svamlar historier som är märkligare än en surreliastisk 60-talslåt, men med den stora skillnaden att det enda flickorna trippar på är barndom. en helt vanlig dag hemma hos familjen hubley.
sen har föräldrarna gjort animationer till det autentiska ljudmaterialet. resultatet är en blandning av vardagsrealism och barndomsfantasi. vilken otrolig närvarokänsla! vilken underbar användning av mediets potential! det här är animerad dokumentärfilm när den är som bäst.
skriver hur som helst om det tämligen smala ämnet animerad dokumentärfilm, med utgångspunkt i, just precis, waltz with bashir. det finns fler, dock. den här till exempel:
det är sällan jag kallar nåt genialt och verkligen menar det. men det blir inte mycket finare än såhär. paret hubley har spelat in sina två små döttrars röster när de leker och bråkar och svamlar historier som är märkligare än en surreliastisk 60-talslåt, men med den stora skillnaden att det enda flickorna trippar på är barndom. en helt vanlig dag hemma hos familjen hubley.
sen har föräldrarna gjort animationer till det autentiska ljudmaterialet. resultatet är en blandning av vardagsrealism och barndomsfantasi. vilken otrolig närvarokänsla! vilken underbar användning av mediets potential! det här är animerad dokumentärfilm när den är som bäst.
fredag 24 juli 2009
the day the music died
ipred tog effektivt kål på mitt liv som pseudo-dj (det vill säga hobbyn att leta upp massa musik och rekommendera för folk). faktum är att ipred effektivt tog kål på mitt musiklyssnande över huvud taget. och nu när jag äntligen har fixat spotify så finns ju inget av det jag lyssnar på. det är ju en jävla tur att youtube fortfarande finns.
att det inte behöver vara mer komplicerat än såhär. non-newtonian fluid på en fet baslåda. it's dancing! fet låt, för övrigt.
psystep?
att det inte behöver vara mer komplicerat än såhär. non-newtonian fluid på en fet baslåda. it's dancing! fet låt, för övrigt.
psystep?
tisdag 21 juli 2009
billgren besiktigad
martin hägg menar att ernst billgren snarare än konstnär bör betecknas som livsnjutare. jag föreslår entrepenör.
nu har billgren byggt en bok. min recension finns på bokbloggen.com.
nu har billgren byggt en bok. min recension finns på bokbloggen.com.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
