hårdvaluta

i sverige är det konsertbiljetter som säljs till överpris, i buenos aires är det pengar. det märkliga fenomenet bygger på samma metod, men involverar ännu en komponent, busstrafiken.

allt bottnar i den (o)tacksamma kombinationen av bristande teknologi, korrupta regeringar och överstimulerad brottslighet.

göteborgs spårvagnar må vara sveriges långsammaste kollektiva färdmedel, men den som kliver på kan betala snigelturen på en rad olika sätt: förköpskort, månadskort, mynt, sms-biljett och till och med en kombination av förköpskort och mynt, om pengarna på kortet inte skulle räcka till.

på buenos aires bussar gäller mynt.

i sverige köper någon en stor mängd konsertbiljetter, väntar tills de tar slut hos de officiella återförsäljarna och säljer dem, i takt med att efterfrågan ökar, till allt högre priser. en cirkulär process eftersom biljetterna i viss bemärkelse tar slut just på grund av att denna någon köpt ett särskilt stort parti.

det argentinska bussdilemmat leder till ett snarlikt fenomen.

utan mynt - ingen bussresa.
brist på mynt - ökad efterfrågan.
ökad efterfrågan - priserna skjuter i busstaket.

på något sätt har kriminella organisationer lyckats få slut på (eller åtminstone avsevärt minska) mängden mynt på marknaden. den alltjämt korrupta regeringen gör dessutom sitt genom att hålla nere tillverkningen, troligtvis på grund av att det kostar mer att få fram mynt än sedlar. en peso i myntform är inte längre en peso, utan en bussresa och därmed värd mycket mer. man växlar inte längre sedlar för mynt, man köper mynt för sedlar.

längst med husfasaderna sitter människorna du kan handla av. köpa pengar, för mer pengar.