postkultur

reality is just what we tell each other reality is, sa min dåvarande resekamrats mage.

kultur tillhör det förgångna, tycks min nuvarande påstå.

den förste håller jag med.

den andre är jag tveksam till. men möjligheten tilltalar mig:

'culture shock...?' she repeated. 'actually , i love it here already.'
'good.' penrose beamed at the back of her head. 'why, exactly?'
'because there isn't any culture. all this alienation... i could easily get used to it.'

ett postkulturellt tillstånd förutsätter en frigörelse från den egna historien. vad, om inte vårt förflutna, utgör grunden för vilka vi definierar oss som just nu?

i den obotliga nostalgins buenos aires, bland förfallna sekelskifteshus och svarta hattar, är ett uppbrott med det förflutna svårt att ens spekulera kring.

aldrig har super-cannes ultramoderna, artificiella existens känts mer avlägsen. historiens död en saga i sig.