stockholm - buenos aires

city symphony. det där alldeles särskilda sättet att skildra storstaden; modernitetens krona sedd genom modernitetens konstform par excellence.

och visst är vi bortom det moderna. visst har vi lyckats genomskåda stålskeletten, sett att de är lika genomskinliga som glasen de bär upp. ändå. skyn som skrapar min hornhinna när jag uppstiger ur madrids underjord, omgiven av byggnader som växer ju längre jag tittar på dem.

jag devolutionerar.

jag återgår till arten som fortfarande kunde se mysteriet, tremendum et fascinans, i sin egen skapelse. arten som dog ut någon gång i slutet av förra seklet och ersattes av upplösningens evolutionärer.