fuck the inevitable. idag sprack en ruta bredvid mitt huvud. kanske var det jag som gjorde det. ett utdraget inre skri i precis rätt frekvens för att få glaset att vibrera. medpassagerarna var i chock, men allt jag såg var de vita ljusstrålarnas spridda språng längs sprickorna i glaset; ett rhizom av mikroskopiska blixtar i en rörelse utan början eller slut.
onsdag 28 juli 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)