gabber piet

även om jag kan känna en viss sorg över att ha missat the second summer of love så är jag oerhört tacksam för att min flirt med ravekulturen inleddes i psykedeliska stockholm på 2000-talets andra hälft och inte i happy hardcore-holland i mitten av 90-talet.

högst upp i botten finns svaren

after prolonged meditation and copious amounts of tea, these monks would experience the flash of insight that zen terms satori.

1.

lycka är en cappuccino, en bok, en penna och ett block, framför mig på konditori kungstornets nedre våning (i hörnet närmast disken, eller mitt emot toaletten).

koffeinets subtila rus som laddar den mentala motorn inför en stunds djupläsning/upplysning.

äldre damers ständiga sorl mitt meditativa mantra.

min arbetsplats de senaste åren.

2.

jag höll en predikan om mening, mådde inget vidare efteråt. men insikten var väl värd, jag såg min vågskåls konturer träda fram.

att en briljant bild väger tyngre än en börsnotering.

att livbojen kan vara tre ord efter tre timmars tänkande.

jag står vid ett vägskäl.

var är jag vid återkomsten?

overdose messiah

mendel had a remarcable nature as a boy. i'm not talking about miracles. miracles are a burden for a tzaddik, not the proof of one. miracles prove nothing except to those whose faith is bought very cheap, sir. there was something in mendele. there was a fire. this is a cold, dark place, detectives. a gray, wet place. mendele gave off light and warmth. you wanted to stand close to him. to warm your hands, to melt the ice on your beard. to banish the darkness for a minute or two. but then when you left mendele, you stayed warm, and it seemed like there was a little more light, maybe one candle's worth, in the world. and that was when you realized the fire was inside of you all the time. and that was the miracle. just that.

electroshock

dagens skiva: black sun empire - driving insane.

senaste veckan har stavats d, n, b.

gunkanjima

vad gör jag med de förbrukade städerna?


undrar hon och
jag svarar mig själv att jag

aldrig trodde att
postapokalyptisk stress
kan frammana hopp
om en helare framtid.

strange times to be a jew

she leaves the door open and landsman standing there on the thick coir mat that says get lost. landsman touches two fingers to the mezuzah on his way in and then gives them a perfunctory kiss. that is what you do if you are a believer, like berko, or a mocking asshole, like landsman.

mitt senaste läsprojekt är en hårdkokt yid noir. deckarlitteratur har aldrig lockat mig, men så var det inte heller mordgåtan, utan scenariot, som gjorde mig nyfiken på yiddish policemen's union. skapandet av en alternativ verklighet ger oss tillfället att betrakta den ursprungliga ur nya vinklar. i det här fallet är det judarnas hemland som har gjort ett geografiskt hopp och hamnat i isande alaska. men på mazl följer tsores, den 50-åriga lånetiden för området närmar sig sitt slut och framtiden är ännu en gång oviss för det judiska folket.

on the first of january, sovereignity on on the whole federal district of sitka, a crooked parenthesis of rocky shoreline running along the western edges of baranhof and chichagof islands, will revert to the state of alaska. the district police to which landsman has devoted his hide, head and soul for twenty years, will be dissolved. it is far from clear that landsman or berko shemets or anybody else will be keeping his job. nothing is clear about the upcoming reversion, and that is why these are strange times to be a jew.

som en profetia i parentes, eller en potentiell överlevnadskurs. det är väl så jag läser den.

soundtrack - gbg (tur & retur)

01. lfo - lfo
02. younger brother - even dwarves started small
03. medicine drum - siouxpernature
04. läppar
05. jojo mayer & nerve - far
06. jefferson airplane - white rabbit
07. hud
08. zero 7 - home
09. blixa bargeld - tomorrow belongs to me
10. blod
11. depeche mode - never let me down again
12. händer
13. pendulum - tarantula
14. hidden track

apropå

utmaning: att säga något om var och en av de 305 skivor jag har på hårddisken.

anledning: mitt sätt att betala tillbaka. skapande för skapande.

egentlig anledning: medicin mot den åkomma jag ådragit mig under mina studieår. låt oss kalla den akademikersjukan. eller som huxley säger: there is always money for, there are always doctorates in, the learned foolery of reserach into what, for scholars, is the all-important question: who influenced whom to say what when? jag vill tala utan noter. tycka bortom vetande (och jag inser ironin i att jag använder mig av ett citat för att understryka min poäng).

problem: den ständigt växande samlingen. för tillfället 16 skivor som väntar på att brukas.

potentiell lösning: buenos aires. jag kommer troligtvis ha mycket fritid.

dra/drog/drogat

...drog jag slutsatsen att man inte kan säga något om något, vilket ju är ganska problematiskt för en student i slutfasen av sin kulturvetenskapliga utbildning. var väl en kombination av post-nihilistiska tankegångar, kryddade med huxleys teorier om direkt erfarenhet och... ja... direkt erfarenhet.

tillägnad

it's not enough
i need more
nothing seems to satisfy
i don't want it
i just need it
to breathe, to feel, to know i'm alive

vägskäl/vågskål

är det värt att tala det språk få förstår, fler fruktar?

too fast for love

jo men jag minns att det jag beundrade i indes bok var att han vågade visa sig själv i det kanske minst beundransvärda tillstånd en människa kan befinna sig i - avundsjuk.

allt det andra: ett självmordsförsök, en resa genom usa, ångesten, kan lätt upphöjas av ett heroiskt skimmer. men avundsjuka är så att säga det hjältemodigas antites.

det är något jag vill få sagt med detta.
något om att hålla ett fullbordat verk
av en runt-20-årig-författare i handen.
något om att se en bekants ansikte i tidningen.
något om den andlig-intellektuella klockan som tickar.

men jag är inte lika modig.

being polite

orden 'svensk' och 'vanligt folk' kan användas för att inkludera mig i en nationell gemenskap eller hålla mig utanför samma gemenskap, men de kan inte placera mig på den plats där det verkar rimligast att jag skulle återfinnas: på gränsen. det måste finnas ordning. förvånansvärt få människor klarar av att inte fråga om mitt ursprung. "så du är uppvuxen här och här." innan den mest triviala konversation kan inledas måste jag tilldelas en plats.

det är inte när han själv faller i förenklingens fälla och talar om "vit kultur", eller när han gör sig lustig över vitmaktmusik. det är inte heller när han fyndigt men banalt presenterar michael jackson som vår tids störste antirasist. inte då jag känner mig manad att åter närma mig ett problem som jag i den mån det har gått har stängt ute alltsedan de sena tonåren (frustration urholkar själen).

ordet 'svensk' förhåller sig ytterst ambivalent till mig och 471000 andra svenska medborgare med minst en invandrad förälder. för oss blir språkets ordnande, godtyckliga våld mycket påtagligt. ännu mycket tydligare blir det om man som jag har en vit och en svart förälder. i det ideala fallet är språkets utslätande våld helt förenligt med ett harmoniskt identitetsskapande. en svensk som dokumenterat har svenskar på både fädernet och mödernet tre generationer bakåt kan kalla sig svensk utan att behöva känna att ordet lämnar ute eller står i strid med någon del av henne själv. hon kan till och med gå så långt att hon finner sin identitet i ordet. jag kan inte använda det på samma oproblematiska sätt, men kan inte heller använda mig av dess negation. varken 'svensk' eller 'ickesvensk' är tänkta att tillämpas på mig. jag är en del av den skrovliga verklighet som inte underkastar sig denna logiskt släta idealitet.

det är när han verkligen lyckas bryta sig loss från det "vi" och "dem" han kritiserar. när han äntligen frigör sig från den begreppsapparat som till och med gör kritiken av systemet till ett verktyg för detsamma. det är när oivvio polite sparkar omkull piedestalen och visar sin nakna kluvenhet inför den egna identiteten. när till och med den egna hållningen problematiseras. det är då jag hör honom. det är då han räddar en diskussion, som trots sin enorma angelägenhet formats till en klyscha.

man måste tro. min antirasism är inte mer koherent, mer logiskt stringent eller mer välunderbyggd än rasistens övertygelse. de är bara olika sätt att göra världen begriplig. om dessa försök tycks innehålla någon rationalitet så bottnar de i irrationalitet. det finns inga allmängiltiga axiom i vilka jag skulle kunna grunda en antirasistisk argumentation. den här texten har inga anspråk på rationell argumentation från premisser till slutled. den försöker att med exempel undergräva tilltron till en modell.

cultura animi philosophia est

kunskap är det du har kvar när du har glömt allt du lärt dig, sa föreläsaren min första dag på universitetet. jag minns att jag blev ofantligt förtjust i den tanken. mer minns jag inte.

ljuva bohemborgarliv

om inte annat så för insikten att jag aldrig kommer vara bekväm i blåkläder.

why so serious?

kaos är rättvist, säger jokern och levererar filmens mest tänkvärda replik, medan den förmodade hjälten reduceras till rörlig rekvisita.

musikmissbruk

det nästan tvångsmässiga sökandet efter nya auditiva kickar har sjukit i intensitet.

the quintessence blev en besvikelse. jag lyckades inte hitta fröet till den oförklarliga kringlande klätterväxt raja ram har vuxit sig till.

mina 1.18 GB schweizisk synth ligger i papperskorgen. har knappt kunnat lyssna, de äcklar mig på samma sätt som scatman john gjorde när jag var liten, fast dubbelt. de är ju två.

men: booka shades senaste gjorde gott idag. förstår inte hur jag har kunnat missa dem.

wallräfsa

jag drömmer om att ramla över kanten. på natten. på dagen drömmer jag om den mjuka, varma kroppen som på något sätt har något med det hela att göra, jag vet inte hur.

mitt psykosociala experiment tog en oväntad vändning idag. aldrig anade jag att mitt första betalda jobb för en tidning skulle utföras med spade. att mitt första möte med sofi fahrman skulle äga rum iklädd hantverkarbyxor.

jag skäms över att jag skäms. men det är det som är utmaningen.

en svag irritation när jag ser dem sitta bakom fönstren, framför datorerna, medan jag gräver, gräver, gräver. tills min medgrävare klagar på samma sak och jag förklarar att textproduktionsprocessen är nog så krävande, om än på andra sätt.

jag undrar om de kommer känna igen mig när vi möts på samma fält. jag vet inte om jag är stark nog att vilja det.