revolutionstaxa: 115 kr/tim

ikväll togs utbrytarbeslut, jag är rebell. jag ska slå sönder saker.
i en vecka.
eller kanske två.

så kallade mods sjunger hånfullt "små knegarna" till 9-till-5-folket, men i den värld jag har vuxit upp i är knegandet revolten. jag ska slå sönder saker.

ett slags klassförräderi i klättrarnas ögon. tre kliv nerför berget som de bestigit i sitt anletes andliga svett. ett slags... bildligt bokbål?

jag ska slå sönder saker. imorgon åker handskarna på.

minimirakel

oh yeah... oh yeah... oh yeah
the moon... beautiful
the sun... even more beautiful
oh yeah... oh yeah... oh yeah

beautiful
oh yeah... oh yeah...

good time

taxiresor gör mig alltid lite obekväm; det är något med alltför närgånget reciprokala relationer av ekonomisk art som bränner lite. emedan vännerna pratar loss med chauffören sitter jag och känner mig otillräcklig/otacksam. jag vill bara fram, jag har inget att säga mannen bakom ratten, men känner mig i mitt tigande som en känslokall torsk som slänger sedlarna på horan efter att ha använt henne. jag tackar alltid när jag kliver ur.

därför var hemresan igår höjdpunkten på kvällen. därför kan en taxiresa bli en uppenbarelse. melodin känns bekant, mer än bekant, min. musik du lyssnat på så mycket att du införlivat den. my shadow's shedding skin. något om hur tool påminner honom om makedonsk musik, hans. vi pratar roskilde 2006. pink floyd. 60-talsmusik. innan jag kliver ut frågar jag om jeffersson airplane. innan jag kliver ut har jag en lapp i handen med ordet "yello" på. schweiziskt synthduo från 80-talet. aldrig hört talas om.

kommer hem. googlar.

oerhört märkligt. inte helt tilltalande estetik. eddie meduzas onanistiska musikvideo på svamp (om man ska vara riktigt skeptisk). inte desto mindre: 1,18 GB ny musik på datorn när jag vaknar.

tankebrott

as i was walking up the stair
i met a man who wasn’t there
he wasn’t there again today
i wish, i wish he'd go away.

det fina med postmoderniteten är att man inte behöver säga något nytt/eget. eller att man erkänner att man aldrig kunnat det. nothing is lost. jag älskar postmodernismerna.

vägskäl/vågskål

we risk sanity for moments of temporary enlightenment ger fortfarande ryggradsrus, men är det fortfarande mantrat eller bara minnet av en modigare tid?

då:

tryggheten i tredje byrålådan
tröstar tankar tomhet inte ger

dunpropeller dämpar flyktens darrning
väggar skrämmer aldrig mer

nu vilar propellrar i vattnet under västerbron och tryggheten är varken fisk eller fågel utan mittemellan.

nöjd med tillvaron. helt enkelt.