space zombi

i rymden kan ingen höra dig rocka.

bandet heter zombi. skivan heter spirit animal. de fem progglånga spåren heter spirit animal, spirit warrior, earthly powers, cosmic powers och through time.

jag gissar att bandnamnet (utan e på slutet) är en referens till filmen, för soundet andas italiensk syntprogg à la fulci och argento-soundtrack. men mer esoteriskt. mer postrockigt. mer psykedeliskt. med en gnutta pink floyd och tangerine dream.

jag vet inte om det ligger nån ironi i de uppenbart new age-aktiga låttitlarna eller om det här är lika ärligt trippat som den 70-talsmusik soundet påminner om. jag skiter i vilket. det här är inte bara den bästa skiva jag hört hittills i år, det är också den som äntligen fick mig att våga återbesöka platsen jag undvikit sen våren 2008. genombrottet till ära bjuder jag på en bild jag gjorde in the good old days.


hela skivan finns förresten att streama på: http://spirit-animal.info/

old ravers gone nu rave

jag tillhör dem som ser prodigys konstnärliga karriär som en ständigt fallande linje med debutskivan experience i toppen. nu när invaders must die har släppts talar recensenter om en återgång till det ursprunliga soundet. hej hej warehouse rave, hej på dig warehouse rave. eller nåt. allt jag hör är bleka halvplagierade ljud från gamla låtar. och det under skivans bästa stunder. under större delen av lyssnadet försöker jag värja mig mot den hemska känslan av indiekids som tycker att electro-remixer av känn ingen sorg för mig göteborg är "bäzt att dansa till!!!!1" och att klaxons på debaser slussen är såjävlaräjv.

professionell

en bokstav är värd 17 öre före skatt och en tröskel har klivits över.

safety dance

i'm proud to be 80-talist. och de populärkulturella referenserna i family guy är en aldrig sinande källa av återupptäckter och upptäckter.

(no way) out of the past

det var på eskapismens tid

då låsta rum blev landskap

och jag såg bitterljuv poesi

i nordenflychtsvägens ruiner.

missionären

på väg till vasastans brattigaste sunkhak blev jag tilldelad mormons bok av en trevlig ung man med sanslöst stora pupiller (tro är uppenbarligen centralstimulerande). samfundet fungerar ju som hela det sekulära usa:s slagpåse och denne yngling såg så vilsen ut i sitt försök att förklara sig utan att stjäla min tid att jag barmhärtigt tog emot boken. passiv mission kallas det. jag höjer inte nävarna mot den som inte vill mig ont, utan bara har en annan uppfattning om det goda. må den sekulära sekt som lagt beslag på begreppet "humanist" ta lärdom.

dom & co.

alice är ju ett kärt barn i den ack så knarkbaserade musik dagens ungdom lyssnar på, så ock i dom & rolands mörka lilla himmelrike through the looking glass. han är för övrigt en enskild artist, roland syftar på hans sampler.

through the looking glass är en dubbelplatta och det är andra skivan jag verkligen fastnar för. här samarbetar dom med bland annat d'n'b-favoriterna black sun empire och dj hive (som jag inte kände till sen innan).

jag skulle kalla stilen för liquid funks antites. det här är hårt, kallt. solid-nånting, vill jag säga, men alla mina definitioner blir så ostigt heavy metal att jag håller mig till den gängse termen: techstep.

första låten på andra skivan:



sista låten på andra skivan:



mothårsstrykande samplingar och komplicerade rytmer gör att man får känna sig lite svår om man uppskattar musiken. och det vill man ju.

balearisk

thungren har använt termen "balearisk" i var och varannan mening senaste veckorna och jag stör mig en smula för jag förstår inte vad han menar. borde ha nån koppling till öarna, men jag vet inte hur. jag tror det har med musik att göra. satans hipster. med det sagt når sveriges bästa seriestripp nya höjder. fantastiskt elakt och otroligt sött på samma gång:

systrami

even before i could write, i've kept it all, barely readable notes with reversed letters.

jag slutar aldrig att imponeras av min älskade systers förmåga att redogöra för den yttre och inre resa hon är ute på. på engelska dessutom. den senaste texten är inte bara mystisk, nostalgisk (hur lyckas hon göra mig nostalgisk över hennes minne?), drömskt men vaken, mörk men ljus, smärtsam men hoppfull, den är även (om nu något sådant existerar) fulländad.

en pyjamaspissares bekännelser?

och jag upptäckte just, och jag har ingen aning om varför, och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt att min kära gamla krönika numera används för att marknadsföra blöjor för femtonåringar.

en dvd-junkies bekännelser

i november 2003 fick jag för mig att skicka in en krönika till det som då var skandinaviens största filmsajt. det blev den första text jag fick publicerad och handlar om det maniska dvd-samlande jag hade sjunkit ner i. sen dess har jag hunnit plugga filmvetenskap, bli för pank för att köpa filmer, tröttna helt på mediet och nu efter en lång tid plötsligt börja brinna lite smått igen.

jag filar på en idé om att kanske göra nån serie inlägg som behandlar mina all time favorites här på bloggen. tills dess får vi nöja oss med denna härligt nördiga krönika.

med tanke på att jag som oskuldsfull filmfrossande 18-åring inte hade någon som helst relation till droger tycker jag att analogin fungerar fint.

en dvd-junkies bekännelser

framstjärt revisited

så kom ännu ett besök i sveriges framstjärt till sin ände. det blev färre indiska middagar än räknat, men desto mer av hemlagat och henne. och så film.

jag har återfått den dåliga vanan att sätta poäng på filmer. inte kosher. det känns ointellektuellt och respektlöst att reducera en hel film till en siffra. jag skyller på henne. och min klogg. jag poängsätter för att jag ska komma ihåg vad jag tyckte om respektive film i slutet av året. böcker och skivor får nöja sig med + eller -.

med det sagt blir det väldigt lätt att beskriva mitt helhetsintryck av göteborgs filmfestival 2009: en jävla massa 3:or. okej filmer som gör jobbet men inte sticker ut. sen fanns ju undantagen. en kort resumé:

waltz with bashir - en av de absolut starkaste filmer jag sett. i mitt liv. en tecknad dokumentär om massakern i sabra och shatila. karaktärerna är verkliga, rösterna tillhör dem själva och animationerna manifesterar deras minnen och det gränslöst tomma nuet.

5/5

the hurt locker - ännu en krigsfilm men med helt annan approach. katherine bigelow skildrar sorglöst amerikanska bombdesarmerande adrenalinjunkies i irak. dramaturgiskt originell, ingen direkt story, en livsfarlig situation efter den andra där "fienden" förblir abstrakta karaktärer i bakgrunden. det märkliga tempot (en sniper-duell i realtid; det siktas, missas, laddas om, siktas, missas, laddas om) gör filmen till ett slags realistisk post-action.

4/5

milk - förvånansvärt sentimentalt av gus van sant, om gayrörelsens frontfigur harvey milk som mördades 1978. intressant historia som hade vunnit på att skippa de hollywoodska stråkarna.

3/5

tony manero - bisarrt och underhållande svart komedidrama från chile om en egoistisk, osympatisk travolta-look-alike under juntan. han dansar inte som en gud (mer som en fallen ängel med brutna vingar) och han är hänsynslös i sin vilja att vinna tävlingen för att bli chiles tony manero.

3/5

not a war story - slentrianmässigt ihopplockade animerade kortfilmer från israel. även om enskilda bidrag sticker ut saknar helheten struktur och kontextualisering.

2/5

den du frygter - dansk psyko-thriller om en passiv familjefar som tagit en paus från sitt välbetalda jobb och anmäler sig till ett testprogram för en ny antidepressiv medicin. i takt med att hans initiativkraft ökar börjar han bete sig allt märkligare mot omgivningen. inget mästerverk men spännande och en snygg twist på slutet.

3/5

revolutionary road - förstår inte riktigt vad kritikerkåren ser i detta artificiella och oinspirerade relationsdrama. kate winslet spelar över och sam mendes kommer inte i närheten av vad han gjorde med american beauty.

2/5

pomegranates and myhrr - fin kärlekshistoria om en ung palestinsk kvinna vars man blir fängslad av israeliska armén på felaktiga grunder. välspelad och kritisk utan att hetsa och med en subtil underton av kampen mellan traditionalism och progressivitet.

3/5

until the light takes us - inte bristfri, men mycket underhållande dokumentär om norsk black metal där både darkthrone-fenriz och varg vikernes ger sina perspektiv på fenomenet de var med om att skapa. även ett ömkansvärt inhopp av frost från satyricon.

3/5

spädbarn i stadshagen

i lost myself on a cool damp night.

gick av en station tidigare.
gick vilse bland skeppsvarv och fabriksbyggnader.

atonement? antidote?

jag är tillbaka i stockholm.

dvärgkadens

den syndige dvärgen

kom nyss hem med kopiösa mängder film. jag får dem i utbyte mot biografier jag skriver åt studio s. i min sportbag ligger bland annat karim hussain-filmerna som jag skrev baksidorna till för ett och ett halvt år sen. plockade även på mig lsd-avskräckaren blue sunshine fast jag minns att jag inte var helt förtjust i den (omslaget är oemotståndligt). possession, en av de mest och bäst ångestladdade skräckdraman som gjorts. och så den syndige dvärgen, förstås. den lär vara precis lika kvalitativ som den låter och omslagstexten filmen som gav sadistiska danska dvärgar dåligt rykte! säljer ju sig själv.

de mysteriis dom sathanas

toffs bok

jag tror inte på att folk kommer säga 'chilla' och 'fucka upp' om 200 år. inte i ett postapokalyptiskt medeltidssverige där stereon ersatts av någon som sjunger och någon som slår på en låda. martina lowden kallar i sin recension bokens anglicismer för 'skojsiga'. jag ser inte det roliga i att ett fiktivt framtidsspråk låter precis som vår egen skolgårdsstockholmska.

det är synd att dixelius inte passar på och gör nånting spännande av sin 'mörktidssvenska'. jag tänker burguess. och det är synd att de kulturella referenserna till vår egen tid är de mest banala möjliga. om dixelius menar att star wars och om en pojke är allt mänskligheten lämnar efter sig finns det anledning att fråga sig om toffs bok inte tillhör skräckgenren, snarare än sci fi.

en mer utförlig recension finns att läsa på bokbloggen.com.