liquid funk

helt underbart sound! steve reich goes d'n'b, typ. smekande stråkar och elektriska stötar och det ena motsäger inte det andra.

restrospektivt

tim l ska efter sin första gång ha sagt att han aldrig kommer kunna ta livet på allvar igen. om han upplevde insikten som positiv eller negativ framgår inte. det blev hur som helst många gånger efter det. det är sällan den där första insikten tillfredsställer. en skev linje påbörjas och med den en önskan om en fullbordad cirkel. det är sällan den sluts första gången. sällan de efterföljande gångerna sluter den heller.

det rena året

så mycket tankar om hur jag borde. till och med (eller inte minst) här på bloggen. men fuck it.

2008, ett jävligt speciellt år. det rena året, på sätt och vis. i alla fall från april och framåt. avstånd. göteborg, budapest, djursholm, buenos aires. överallt utom i mitt inre stockholm.

slutligen tillbaka, men utan nån aning om var jag är.

vinkat av många senaste veckorna. en är i usa. en är i england. en åker till grekland imorgon, sen till indien. ni gör mig.

sara, tack för att du gjorde 2008 till ett unikt år i mitt liv. mitt 2008 är ditt.

(och det finns saker jag önskar att jag aldrig behöver uppleva igen.
saker ni är frikopplade från. saker i mig.
mitt enda hopp inför det nya året.
inga löften.)

om några dagar - 2009. framtiden.

pjanoo

kan inte sluta lyssna på den här d'n'b-remixen av en annars rätt medioker (men catchy) klubbdänga. för övrigt påminner pappa ray ray/morfar ginko lite om szimpla kert i budapest.

essentially cattaneo

hernán cattaneo inledde min fantastiska festivalupplevelse i buenos aires och jag blev minst sagt glad när jag hittade den här mixen igår. mjukt, mystiskt och minimalistiskt av argentinas house-dj nummer 1.

fly, lyttle byrd

and i will remember the place that is now
that has ended before the beginning

även om jag inte kommer ifrån känslan av att min utbildning inte gjort mig till något annat än ännu mer vilsen i tillvaron, måste jag erkänna att jag känner mig lite stolt när jag äntligen håller examensbeviset i handen och ser betyget väl godkänt på varje kurs och utmärkt på praktiken. pass with distinction är för övrigt vg på engelska. fint.

jag har fortfarande ingen aning om vad jag duger till, vad jag kommer bli när jag blir stor, eller, för att vara ärlig, vad jag är. men nu vet jag i alla fall vad jag kan kalla mig. filosofie kandidat på kulturvetarlinjen med huvudämnet filmvetenskap eller (bara för att det låter ännu finare på engelska) bachelor of arts in humanities with major in cinema history and theory.

nu kan jag börja. eller sluta.

Varkeneller

Aldrig är tillvaron tyngre än
när blott tanken på flykt blivit boja
"Blunda för brännpunktens ljus, min vän."
viskar en fru Paranoia

"Var finner jag lättnaden då," undrar jag
men hon tvingar tyst med mig i tryckande dans
"när all annanstans fattas mening ändå
och allt här och nu saknar sans"

sleep deprivation

argentinas ursinniga fiskar

post-crucifixión. kanske det absolut bästa som kommit ur argentinsk rockhistoria.

abrazame, madre del dolor
nunca estuve tan solo, en este mundo
abrazame, que de la vida yo ya estoy
repuesto

håll om mig, smärtans moder
jag har aldrig varit så ensam, i denna värld
håll om mig, ty från livet är jag redan
återhämtad

abrazame, madre del dolor
hoy estoy tan solo, tan lejos de mi cuerpo
abrazame, amanece y hay resignación

håll om mig, smärtans moder
idag är jag så ensam, så långt från min kropp
håll om mig, gryning nalkas
och avsked

y en esta quietud que ronda en mi muerte
no tengo presagios de lo que vendrá

och i detta lugn som omger min död
finner jag inga förebud om vad som väntar

abrazamé, madre del dolor
estoy tan solo, tan lejos de mi mundo
abrazame, amanece y hay resignación

håll om mig, smärtans moder
jag är så ensam, så långt från min värld
håll om mig, gryning nalkas
och avsked

stockholm stora stad

vintervärme och solskensmoln. some call it denial. i call it 'home-happy'!

underbart att vara tillbaka!

bortom nihil - tool illustrerat av unkle

konsten är att tända eld i vakuum.

det är det som som skiljer ett band som tool från ett band som shining. det senare är ett av dem svartaste jag hört, nästan unikt i sitt slag och inom black metal. även om genren i övrigt förmedlar ett antispirituellt budskap vittnar de ockulta inslagen om en sorts fascination för mystiken. skiljelinjen mellan mystik och spiritualitet är knappast självklar. shining däremot, står med båda fötterna på - eller rättare sagt i - jorden. ren destruktivitet riktad mot kroppslig materia. hat och självhat. inga pompösa hyllningar till satan. inte ens skogsromantik som förmildrande omständighet.

på andra änden av det spirituella spektrat finns band som kula shaker. en sorts psykedelisk poprockversion av hare krishna. govinda jaya jaya.

det är inte svårt att bekräfta tomrummet. det finns där. lika enkelt är det att förneka det. vi behöver bara hyperventilera.

konsten är att tända elden. att våga ta vägen genom de mörka rummen men inte stanna där.

i och med insikt ska du förgå, menar shining. great hosannah, sjunger kula shaker.

det är där ett band som tool skiljer sig.

and in my darkest moment, fetal and weepin'
the moon tells me a secret, my confidant
as full and bright as i am, this light is not my own and
a million light reflections pass over me.

it's source is bright and endless, she resuscitates the hopeless
without her we are lifeless satellites dreamin' dreams
and as i pull my head out, i am without one doubt, don't want to be down here
soothing my narcissism, i
must crucify the ego before it's far too late, i pray the light lifts me out

inget löfte om en ny tidsålder. ingen självömkande sång om undergång. bara ett konstaterande av hålet och ett hopp om att hitta det som är bortom; att genom insikt stoppa tunnelns förintande flöde:

Essä: Upplyst av mörker

Få människor är fullkomligt främmande för skrämmande filmers lockelse. Att då och då gripas av längtan efter ryggradsrysning och skräckfilmsrus är måhända något allmänmänskligt. Men det är inte det jag talar om. Jag talar om ett intresse som blir en livsstil, en livsstil som formar en världsuppfattning. Jag talar om en dragning, eller varför inte: Ett sökande.

Jonas Danielsson kallar det i sin suveräna doktorsavhandling Skräckskönt (utgiven av h:ström – Text och Kultur, 2006) för skräckfilmsbruk. En utmärkt benämning, i synnerhet då begreppet ”bruk” implicerar en högst närvarande potential, en mot ett nästa steg där bruket övergått i något annat.

Vad är nu detta? Ännu en panikmoraliserande varning för fiktiva hemskheters faror? Ett likställande mellan betraktandet av filmvåld och utövandet av verkligt sådant? Inte alls. Likt Danielsson och hans informanter tillhör jag själv (eller har åtminstone tillhört) skräckfilmsbrukarnas brokiga skara. Precis som dem har jag – under alla de år då mitt intresse för detta filmkonstens sidospår utvecklats och invecklats – sett och argumenterat mot samhällets misstänksamhet och fördömande. Inte desto mindre har mitt intresse gett upphov till en oavbruten inre diskussion om dess eventuella baksidor, en diskussion som jag efter att ha läst Skräckskönt inser att jag inte har varit ensam om att ägna mig åt. Självreflektion hör skräckfilmsbruket till.

Den tämligen polariserade debatten lämnar dock föga utrymme för ett offentliggörande av denna inre diskussion. När löpsedlar skapar opinion genom att påpeka att ”mördaren hade tittat på skräckfilmer” tvingas skräckfilmsbrukaren dölja sin självrannsakan och inta en orubblig försvarsposition där all kritik bemöts med en väl inlärd retorik om moralpanik, hyckleri och ignorans. Danielssons avhandling river så att säga muren. Genom ett kritiskt inifrånperspektiv lyckas han, utan att inta pressens spekulativa ståndpunkt, belysa skräckfilmsbrukarens ifrågasättande av det egna intresset. Frågan som vill besvaras är: Varför har jag detta intresse och vad gör jag mot mig själv då jag bejakar det?

Att se på mysrysare för att bli skrämd och underhållen är i mina ögon tämligen oproblematiskt. Det är visserligen paradoxalt att obehag kan fungera i egenskap av underhållning och teorierna kring hur detta är möjligt är många. Likväl handlar det om ett allmänmänskligt fenomen och jag är mer intresserad av anomalier.


Skräckfilmsbruket går bortom att låta sig underhållas. Att aktivt söka efter det visuella våldets extremer, att leta reda på de filmer som upprört, chockerat och helst av allt varit förbjudna bottnar i ett helt annat behov än det som den senaste skräckisen på bio kan uppfylla.
”(Jag) tror inte de där filmerna är underhållning för de flesta på det sättet, det är mer en masochistisk handling”, säger ”David”, en av Danielssons informanter. Och visst stämmer det. Det finns något element av emotionell självstympning i betraktandet av filmer som Cannibal Holocaust eller Guinea Pig: Devil’s Experiment. Den visuella chocken har förmågan att temporärt dämpa den inre ångesten.

Men skräckfilmsbruk handlar om mer. Ett intresse som blir en livsstil som formar en världsuppfattning. Eller kanske är det tvärt om, en världsuppfattning som ger upphov till ett intresse som blir till en livsstil? Nej, med största sannolikhet rör det sig om en växelverkan, filmerna ger näring åt och bekräftar något som redan ligger latent. Sökandet går ut på att skingra den förljugna världsbildens dimma, att se verkligheten för vad den är. Likt mystikern menar skräckfilmsbrukaren att den rådande världsbilden är en illusion och bruket av skräckfilmer blir brukarens meditation.


Olle Sjögren talar i sin bok Inte riktigt lagom?: om ”extremvåld”, filmcensur och subkultur om begreppet ”peel your eyes”, att flå ens ögon och tvinga en själv att se det man annars blundar för. Mina tankar leds ofrånkomligen till berättelsen om buddhistmunken Bodhidharma, som efter sju års meditativt stirrande in i en vägg råkade somna. Ursinnig över att ha avbrutit sin väg mot upplysning skar av sina ögonlock för att försäkra sig om att aldrig somna igen. Likt Bodhidharma flår skräckfilmsbrukaren sina ögonlock och väljer det visuella våldets mörka väg mot medvetenhetens upplysning.

Jonas: Vad är det viktigt att bli medveten om? Hur ond världen är, eller hur ska jag säga […]
Jan: Ja, det är bara för att den är det! Jag tycker inte om att folk som liksom går omkring och lever i sin lilla, trygghet.

Men sedan då? De filmer ”Jan” talar om har glidit över fiktionens gräns; I sin strävan efter sanning har hans skräckfilmsbruk övergått i ett mörkermissbruk. Själv höll jag mig inom fiktionens ramar, men även för mig bidrog år av självvald visuell våldtäkt till ett slags mörkerupplysningens meningskollaps. Så oavsett om löpsedlarna – vilket jag är övertygad om – ljuger, återstår frågan: Har sökandet i slutändan gynnat sökaren själv?

- Juni, 2007

Essä: "V-Juice"

Man kan säga att 80-talet formade min vampyrestetiska smak. Först den kanadensiska serien från '86, The Little Vampire. Pojken som spelade Rüdiger var lik mig och identifikationen var total. Så pass att min oroliga mor pedagogiskt påpekade att jag absolut får träna på att flyga, men alltid nerifrån och upp. Inte tvärtom. Troligtvis lades grunderna där, för min skräckfilmspassion och fascination för vampyrer.

Några år senare, när jag var gammal nog att titta på filmerna vars omslag jag aldrig kunde slita ögonen från i videobutiken, fann jag min förälskelse. Jag måste ha sett Fright Night Part 2 femton gånger. Såhär i efterhand en förmodligen medioker skräckkomedi med halvtaskiga effekter, men som 8-åring var jag som förtrollad. Scenen då den androgyne glampunkvampyren glider fram ur dimman på sina rullskridskor och kastar sig över sin stackars middag (frukost?) gav mig gåshud. Och musiken, musiken. För evigt ingraverad i det auditiva lagret av min själ.



Grace Jones bisarra performancedans i Vamp kunde mycket väl ha traumatiserat mig. Om jag nu hade uppfattat den sexuella undertonen. Men jag misstänker att det var mysteriet och möjligheterna, inte min förpubertala libido, som drog mig till vampyrmyten. Och estetiken. Kläderna och frisyrerna som gör att riktiga vampyrer alltid kommer att vara 80-tal i mitt medvetande. Jag måste ha hyrt de flesta vampyrfilmer som fanns tillgängliga i Stockholms videobutiker på den tiden. Vissa nätter drömde jag intensiva drömmar där jag nybiten slängdes mellan euforin över möjligheterna som öppnade sig och sorgen över att aldrig mer få träffa min familj.

Men allt det där var länge sen. Vampyrerna har intagit en perifer plats i mitt medvetande och det var mest för underhållningens skull jag började titta på HBO:s nya serie True Blood. Och känslan är väl knappast densamma. Men det gläder mig att vampyrmytens sista bloddroppar inte har sugits ut än. Det finns fortfarande aspekter att utforska. I det här fallet är det tanken om samlevnad man leker med. Vampyrer som kommit ut ur kistan och kräver lika rättigheter.

Och "V-Juice". Samlevand förutsätter någon form av reciprocitet. Även om majoriteten aldrig får tillgång till vampyrernas ofrivilliga återgäldning är det helt klart här som samlevnadens mest lockande aspekt ligger. Några droppar vampyrblod på en liten bit papper och sinnena vidgas, perceptionsförmågan ökar hundrafalt, sår läker, världens fylls av liv. Oerhört olagligt, givetvis. Men kanske lösningen på mina barndomsdrömmars dilemma. I True Blood kan man ta vampyrturen på natten och återvända oskadd till sina nära och kära nästa morgon.

slutna pupiller

jag brinner helt enkelt inte för film som jag gjorde. sådär lagom tills jag får ut min examen. frågar mig om jag inte borde ha satsat på musik- eller litteraturvetenskap stället. å andra sidan beror min nuvarande passion för dessa två konstformer förmodligen på att jag inte akademiserat sönder dem.

stänger därmed filmbloggen. lyckades prestera en ny text till den. det blev med andra ord ingen revival den här gången. har kanske lämnat filmfunderingarna bakom mig.

essäerna hamnar här istället.

project ascension

tanken är inte att jag ska omvandla vidga till en sån där cool musikblogg där alla hipsters kan streama rätt klubbhit innan den (i bästa fall hiten, i värsta fall hipstern) blir so last friday. jag är och förblir en smula perifer i de flesta kulturella kontexter, även de jag dras till. trendsättandet får de i centrum ägna sig åt.

nevertheless: jag kan inte inte tipsa om skön musik när jag hör den. och just nu står den för dubstep.

the sound of the future

en till tung mix av excision.

inför återkomsten

nu är det bara två veckor kvar på denna sida av atlanten. hemlängtan is an understatement. men så har det alltid varit. var jag än är och hur jag än trivs saknar jag förr eller senare mitt så kallade stockholmsliv.

lider av post-electrorgasmisk stress för tillfället; creamfieldsfestivalen är en drog med tunga avtändningssymtom. måste se till att lindra mig med rejäla doser hyper hyper och andra sköna undergroundklubbar när jag kommer hem. får se om vintern blir lika peppad som sommaren och hösten har varit. min trognaste partypartner för den typen av sammanhang är ju i london tills vidare...

efter att ha hittat den här oslagbara mixen har min kärlek till dubstep vuxit sig ännu lite starkare. diary of an afro warrior har varit en ständig följeslagare på den här resan och efter att ha lyssnat på excisions darkside-mix är jag rätt såld. känns, om inte annat, fräscht att för en gångs skull inte upptäcka en genre 15 år efter att alla andra slutat lyssna på den. måste se till att gå på lite fler dubstep-fester när jag kommer hem, även om:

creamfields forever

när känslan vägrar förvinna, när beatet fortsätter slå i huvudet och kroppen dansar av sig själv dagar efter att musiken tystnat, då vet man att man varit med om något stort. creamfields 2008 i buenos aires. en electroextravaganza utan dess like, 100 000 audiovisuella volt genom kropp och själ.

sleep deprivation med simian mobile disco i hörlurarna just nu och jag är tillbaka till en av festivalens absoluta höjdpunkter. men först hernán cattaneo, argentinas house-dj nummer 1 och en helt suverän början på vår kväll. spelning i ett jättetält, en katedral av elektroniska ljud och ljus. avlånga fyrkantiga lampor hängande från taket ändrar färg när man rör blicken från en till en annan.

808 state på huvudscenen kör riktigt hårt och samtalet med min nyfunne, kindtuggande vän handlar om front 242 och industrial.

simian synkroniseras med sällskapets kemiska klimax. serotoninet flödar runt omkring mig och jag hänger med i svängarna bäst jag kan, lagligt laddad med skumpa och jämna doser speed (energidrycken som förgyllt mina klubbkvällar här, inte den andra sorten). fullkomligt galna acid-effekter dragna till det uthärdligas absoluta spets avslutar kvällens förmodligen bästa spelning.

nästa höjdpunkt: booka shade. första gången jag ser dem live och trummisens aerobiska utstrålning is fucking with my karma, men när body language (interpretation) väl kommer är simians syskon givna. en dubbel tron för kvällens kungar, tack!

stannar lite för länge på erick morillo och tappar bort mitt sällskap. klockan är 4 och peppen börjar släppa i takt med att jag inser att jag kanske kommer vara tvungen att ta mig hem själv. kåkstäderna jag åkte förbi på väg till festivalområdet kommer upp som besvärande minnesbilder och varningarna om att ta det jävligt försiktigt på väg ut från festivalen gör att jag håller mig kvar en liten stund till. bra tänkt, visar det sig, eftersom jag efter 45 minuter äntligen stöter på två från sällskapet som också tappat bort resten. vi drar till cassius och jag är för trött och låg för att bli imponerad.

efter cassius och en kväll av jämna house- och technobeats hamnar vi i ett litet tält där någonting känns lite annorlunda, lite tokigare, lite mer livfullt. på scenen en ung, argentinsk dj bakom ett turntable. bakom honom två skuttande jättekaniner. i högtalarna överenergisk drum'n'bass med hardcore-twist. på dansgolvet hela vårt borttappade sällskap. temperaturen höjs till en explosiv slutspurt, någonstans i bakhuvudet hör jag en röst som ropar benhinneinflammation!!! men att ens hålla en fot i marken när bad boy orange kör igång är en fysisk omöjlighet.

xanadu of yesteryear

obebodd villa i buenos aires

mar del sur

i en ständigt sovande by finns ett strandhotell från förförra seklet.

ingen bor där längre och väggarna håller på att vittra.

massa och maktlöshet

även ageyev är skeptisk till folkmassor i enkelriktad rörelse, om de så rör sig mot det ädlaste av mål:

but have a good look at us as we come out to revolt in the name of humanity, have a good look at our faces, our lips, and especially our eyes, and if you refuse to see that you are surrounded by wild animals then you had best beat a hasty retreat: your inability to distinguish man from beast may cost you your life.

retro-emo

and this zander began barking something in my ear about a sniffing session he and his friend had set up for the evening.

en socialt missanpassad tonåring beskriver självrannsakande sin yttre och inre värld, sin komplicerade relation till klasskamraterna i elitskolan, tjejerna han plockar upp från gatan för att slänga iväg så fort han fått sitt, skammen han känner för sin gamla mamma och skuldkänslorna som följer, kvinnan han inleder en kärleksaffär med men förlorar på grund av sitt känslomässiga handikapp och så småningom missbruket han sjunker ner i.

självutlämnande tonåringars depressiva bekännelser är knappast sällsynta. vissa gör karriär på sin misär, andra nöjer sig med bloggar och bilddagböcker. det finns en hel industri kring sårbara och sårade ungdomar och frågan är vad som egentligen förloras när allt privat blir publikt. vad händer när det självterapeutiska utelämnandet omvandlar tonåringen till en bild, eller än värre, en produkt?

det är frågor för 2000-talet. påstått självbiografiska novel with cocaine är särskilt intressant eftersom den skrevs under en tid då själva begreppet 'tonåring' ännu inte hade uppkommit. unge vadim kämpar inte bara med sig själv utan även med sitt 1910-tal och uppladdningen inför den ryska revolutionen. han avundas bittert överklassen men står inte ut med de blivande revolutionärernas svartvita världsbild.

while i was accostumed to hiding my feelings behind a veil of cynisism or, at best, making a joke of them, burkewitz used his highflown ideals to condemn both humor and cynicism: humor, because he felt the precense of cynisism in it, and cynicism, because he felt the absence of humor in it.

jag är tre fjärdedelar in i boken och ensamme vadim har precis blivit inbjuden till sin första kokainfest. han tackar ja, inte på grund av något vidare intresse för droger, utan för att on that evening, as on every other for that matter, i had no idea what to do with myself or where to go.

ballard i backspegeln

i slutändan är super-cannes mest en elak pojkes pubertala våldsfantasi, en genomgående hyllning till våldets förlösande kraft, vare sig detta gäller tyrannernas självterapeutiska sessioner eller rebellens slutliga revolt.

visserligen effektiv, jag läser den med nöje och låter min egen fantasi stimuleras av all perversion och immoralitet j.g. ballard lyckas klämma in på 392 sidor. men längre räcker inte bokens anspråk. en fantasifull lek med våldets potential. en spekulation kring självframkallad, temporär galenskap som botemedel för elitens åkommor. psykopati i hälsans namn.

samtidigt den tvetydiga kritiken representerad av huvudpersonen paul sinclair, som å ena sidan fascineras av denna nya, fascistiska psykologi, å andra sidan ser dess latenta faror.

boken börjar strax efter ett till synes vansinnesdåd - ett massmord på en rad högt uppsatta personer - och jobbar sedan fram till det föga överraskande slutet för att avpatologisera den framlidne mördaren, få oss att förstå varför hans dåd var den logiska kulmen för den psykologiska metod som tillämpas på elitsamhället eden-olympia.

underhållande? ja, på sitt eget skevt korrumperande sätt. men att som en kritiker kalla den för det nya århundradets överlevnadsbok ter sig en smula skrämmande.

miramar

just precis nu hör jag som för två år sen
jag har lämnat buenos aires
jag ser havet

jag flyter med flugufrelsarinn på blåljumma vågor

men tonernas svall för med sig sidentrasorna
jag aldrig lyckades sy samman

du med de gröna ögonen
och cigarettminnen på din hud

du som levde för den stillade stunden
innan sömnen tilläts dig

du som bad mig lova att aldrig lämna
trots att du redan var borta

och du, som började för att se vad de såg
och nu måste leva med slutna ögon

hårdvaluta

i sverige är det konsertbiljetter som säljs till överpris, i buenos aires är det pengar. det märkliga fenomenet bygger på samma metod, men involverar ännu en komponent, busstrafiken.

allt bottnar i den (o)tacksamma kombinationen av bristande teknologi, korrupta regeringar och överstimulerad brottslighet.

göteborgs spårvagnar må vara sveriges långsammaste kollektiva färdmedel, men den som kliver på kan betala snigelturen på en rad olika sätt: förköpskort, månadskort, mynt, sms-biljett och till och med en kombination av förköpskort och mynt, om pengarna på kortet inte skulle räcka till.

på buenos aires bussar gäller mynt.

i sverige köper någon en stor mängd konsertbiljetter, väntar tills de tar slut hos de officiella återförsäljarna och säljer dem, i takt med att efterfrågan ökar, till allt högre priser. en cirkulär process eftersom biljetterna i viss bemärkelse tar slut just på grund av att denna någon köpt ett särskilt stort parti.

det argentinska bussdilemmat leder till ett snarlikt fenomen.

utan mynt - ingen bussresa.
brist på mynt - ökad efterfrågan.
ökad efterfrågan - priserna skjuter i busstaket.

på något sätt har kriminella organisationer lyckats få slut på (eller åtminstone avsevärt minska) mängden mynt på marknaden. den alltjämt korrupta regeringen gör dessutom sitt genom att hålla nere tillverkningen, troligtvis på grund av att det kostar mer att få fram mynt än sedlar. en peso i myntform är inte längre en peso, utan en bussresa och därmed värd mycket mer. man växlar inte längre sedlar för mynt, man köper mynt för sedlar.

längst med husfasaderna sitter människorna du kan handla av. köpa pengar, för mer pengar.

pupiller

jag vet inte om det är ett steg i rätt riktning, men ett steg är det i alla fall: jag har startat en systerblogg till vidga. den heter pupiller och har, som namnet insinuerar, en mer specifik inriktning på det visuella, närmare bestämt film och serier.

jag inleder med en något modifierad version av en essä från 2007 där jag diskuterar skräckfilmsbruk i egenskap av andligt-intellektuellt sökande. kortare texter utlovas därefter.

adressen är: pupiller.blogspot.com

drum'n'freebase

den intellektuella klockan har muterats till en allmänt existentiell och tickar så högt att den håller mig vaken hela natten. det enda som befriar hjärtat från klappkören är de uppbrutna rytmerna i aggressiv d'n'b. knappast lugnande, men det överröstar tankarna.

vaken

min drömvärld genomsyras numera av rock'n'roll-myten minus rock'n'roll. understimulerad är ett understatement.

karbonpapper

jag tackar er. för att gränsen äntligen är överskriden. spegeln är sönderslagen. men vad speglar skärvorna? kan ni säga mig det?

att visualisera verklighetens sönderfall. en klyscha kanske. inte när de lyckas. adrian lynes jacob's ladder. polanskis repulsion. för att nämna några. galenskapens melankoli i silent hill 2, en milstolpe i mina sena tonår, en utmaning av alla mina tidigare uppfattningar om spelmediets potential.

bergmans vargtimmen för tredje gången. upphör aldrig att fascinera mig. liv ullman som frågar oss om kärlek gör sinnessjukdomen smittsam. erland josephson som klättrar väggar av svartsjuka.

dygnsförskjutning deluxe

lite dubstep, natten till ära. benga & coki - night.

ahasverus äventyr

'wandering...?' i gestured at the wooded parkland. 'i go for walks. what's the point of all this landscape if no one sets foot on it?'
'it's more for show. like most things at eden-olympia.'

stadspromenader, i nöd och lust. stockholm på natten, musik i hörlurarna, över broar, under tankar, genom minnen.

men inte här. tvärt om, här. inget behov av att leka äventyr, hitta nya gator i välbekanta kvarter, vakendrömma mig vilse.

jag tog min första ensamma promenad igår. korsade några gator längst avenida pueyrredon. varje steg en kamp mot massan. trottoaren räcker inte till. inte luften heller.

sätter mig till slut på ett café för att äta lite. andas ut. mitt emot mig en gammal kvinna.

jag avverkar några sidor super-cannes. kvinnan hasar förbi, går mot dörren.

jag ställer mig upp för att hjälpa henne ut.

nej, nej, gör er inget besvär. jag är strax tillbaka. vad är klockan, förresten?

innan jag hinner svara slår hon upp dörren. den förblir öppen. jag ser henne hasa sig ut på trottoarkanten. ställa sig över ett gatlock. urinera.

postkultur

reality is just what we tell each other reality is, sa min dåvarande resekamrats mage.

kultur tillhör det förgångna, tycks min nuvarande påstå.

den förste håller jag med.

den andre är jag tveksam till. men möjligheten tilltalar mig:

'culture shock...?' she repeated. 'actually , i love it here already.'
'good.' penrose beamed at the back of her head. 'why, exactly?'
'because there isn't any culture. all this alienation... i could easily get used to it.'

ett postkulturellt tillstånd förutsätter en frigörelse från den egna historien. vad, om inte vårt förflutna, utgör grunden för vilka vi definierar oss som just nu?

i den obotliga nostalgins buenos aires, bland förfallna sekelskifteshus och svarta hattar, är ett uppbrott med det förflutna svårt att ens spekulera kring.

aldrig har super-cannes ultramoderna, artificiella existens känts mer avlägsen. historiens död en saga i sig.

super-cannes

det är den första jag läser av honom, en av hans senaste. hans bästa, enligt citatet på omslaget. the first essential novel of the 21st century. men det var inte därför tog med den i reseboksamlingen. jag har velat läsa ballard sen jag såg cronenbergs filmatisering av crash och läste en text på filmvetenskapen skriven av en kvinna utan ben. hon var kritisk till ballards romantisering av invalidiserade kroppar, tror jag. minns inte riktigt hennes argument.

super-cannes verkar snarare handla om hyperrealiteter. ballard just gets hipper and hipper. men det är inte därför jag läser honom, upptäcker jag när jag veckor efter att ha köpt boken tittar igenom kritikercitaten på första sidorna.

ballard's extraordinary new novel reads like a survival manual for the new century... [...] super-cannes is a gleaming, tooled-up taste of tomorrow, beguiling, subversive and so appropriate to the mood of the new century that it feels like a survival handbook; it might just save your life.

en inramad freud ler självbelåtet åt mig, viftar med yiddish policemen's union och tvingar mig konstatera att mitt undermedvetna är en röd tråd.

black hats

for the book, mr. chabon dug into new york's underworld slang, filling in at spots with his own linguistic creations. a latke is a beat cop and a sholem is a gun - a bit of wordplay, as 'sholem' in yiddish means peace, and 'piece' is slang for gun in english.

googlar black hats, kriminalare landsmans term för de ultraortodoxa skurkarna i yiddish policemen's union.

a black hat is the villain or bad guy, especially in a western movie in which such a character would wear a black hat in contrast to the hero's white hat. alltså ännu ett exmpel på mr. chabons fyndiga fusionsförmåga.

och jag läser ut boken liggandes i min fasters psykologsoffa iakttagen av en inramad freud. och på gatan möter jag mängder av svarthattar och känner mig tvärtemot landsman märkligt trygg.

jag minns samuel r.

1.

det är så kul att höra dig snacka lunfardo, säger hon med sitt bländande leende. jag har har knappt reflekterat över det. eller har jag? min porteño-spanska, uttalet och slangen som gör att jag direkt kan identifieras som argentinare, har kanske inte helt och hållet uppstått genom passiv språkutveckling. det kan hända att jag anstränger mig lite extra, när jag väl är här, att låta som de.

2.

hon håller inte med och det är ju hon som har sett honom åldras, bli sjuk och dö. men för mig förblir han patriarken. i skuggan av hans minne är jag för alltid en liten pojke.

det är familjemiddag och jag ser honom sitta på kortsidan av bordet. alla vet att det är han som bjuder. till och med när någon annan gör det.

födelsedagar med jag-vet-inte-hur-många gäster. familj, vänner, medarbetare, gamla medlemmar i den judiska socialistiska föreningen han är ordförande för under en tid. det är honom de kommer till när en konflikt behöver lösas. när de behöver råd. eller pengar. det sägs att han tillhör kohanim, att han är ättling till det gamla prästerskapet. han är ateist.

ännu i 70-årsåldern är han snygg. skjorta, kavaj, det tunna håret kammat bakåt. huden så mörk att han sticker ut i den judiska gemenskapen och har fått sitt smeknamn därefter. en rättvis gudfader. en don corleone med rena händer. bilden understryks av det 70-tal som på något sätt stannat i hans kläder, hans våning, hans smak. det var ju då allt gick uppåt.

hon håller inte med, för henne är han en helt annan farfar. hon har givetvis rätt. också. han är en äkta man. han är tre fäder. tre farfäder. han är många vänner, många chefer, många medarbetare. han är död. han lever vidare.

stockholm - buenos aires

city symphony. det där alldeles särskilda sättet att skildra storstaden; modernitetens krona sedd genom modernitetens konstform par excellence.

och visst är vi bortom det moderna. visst har vi lyckats genomskåda stålskeletten, sett att de är lika genomskinliga som glasen de bär upp. ändå. skyn som skrapar min hornhinna när jag uppstiger ur madrids underjord, omgiven av byggnader som växer ju längre jag tittar på dem.

jag devolutionerar.

jag återgår till arten som fortfarande kunde se mysteriet, tremendum et fascinans, i sin egen skapelse. arten som dog ut någon gång i slutet av förra seklet och ersattes av upplösningens evolutionärer.

weirdo

den intellektuella klockan tickar och tangentbordets smattrande blir desperationen manifesterad.

att börja.
att hinna.
att bli.

under sankt eriksbron rinner insikten att crumb är vi i koncentrat. precis som hans teckningar är han själv en grotesk variant av våra drömmar, viljor och mörka behov. kanske är det just i urvattningen våra ambitioner drunknar.

(allt jag aldrig skrev
blir summan av mitt författarskap inverterat.)

gabber piet

även om jag kan känna en viss sorg över att ha missat the second summer of love så är jag oerhört tacksam för att min flirt med ravekulturen inleddes i psykedeliska stockholm på 2000-talets andra hälft och inte i happy hardcore-holland i mitten av 90-talet.

högst upp i botten finns svaren

after prolonged meditation and copious amounts of tea, these monks would experience the flash of insight that zen terms satori.

1.

lycka är en cappuccino, en bok, en penna och ett block, framför mig på konditori kungstornets nedre våning (i hörnet närmast disken, eller mitt emot toaletten).

koffeinets subtila rus som laddar den mentala motorn inför en stunds djupläsning/upplysning.

äldre damers ständiga sorl mitt meditativa mantra.

min arbetsplats de senaste åren.

2.

jag höll en predikan om mening, mådde inget vidare efteråt. men insikten var väl värd, jag såg min vågskåls konturer träda fram.

att en briljant bild väger tyngre än en börsnotering.

att livbojen kan vara tre ord efter tre timmars tänkande.

jag står vid ett vägskäl.

var är jag vid återkomsten?

overdose messiah

mendel had a remarcable nature as a boy. i'm not talking about miracles. miracles are a burden for a tzaddik, not the proof of one. miracles prove nothing except to those whose faith is bought very cheap, sir. there was something in mendele. there was a fire. this is a cold, dark place, detectives. a gray, wet place. mendele gave off light and warmth. you wanted to stand close to him. to warm your hands, to melt the ice on your beard. to banish the darkness for a minute or two. but then when you left mendele, you stayed warm, and it seemed like there was a little more light, maybe one candle's worth, in the world. and that was when you realized the fire was inside of you all the time. and that was the miracle. just that.

electroshock

dagens skiva: black sun empire - driving insane.

senaste veckan har stavats d, n, b.

gunkanjima

vad gör jag med de förbrukade städerna?


undrar hon och
jag svarar mig själv att jag

aldrig trodde att
postapokalyptisk stress
kan frammana hopp
om en helare framtid.

strange times to be a jew

she leaves the door open and landsman standing there on the thick coir mat that says get lost. landsman touches two fingers to the mezuzah on his way in and then gives them a perfunctory kiss. that is what you do if you are a believer, like berko, or a mocking asshole, like landsman.

mitt senaste läsprojekt är en hårdkokt yid noir. deckarlitteratur har aldrig lockat mig, men så var det inte heller mordgåtan, utan scenariot, som gjorde mig nyfiken på yiddish policemen's union. skapandet av en alternativ verklighet ger oss tillfället att betrakta den ursprungliga ur nya vinklar. i det här fallet är det judarnas hemland som har gjort ett geografiskt hopp och hamnat i isande alaska. men på mazl följer tsores, den 50-åriga lånetiden för området närmar sig sitt slut och framtiden är ännu en gång oviss för det judiska folket.

on the first of january, sovereignity on on the whole federal district of sitka, a crooked parenthesis of rocky shoreline running along the western edges of baranhof and chichagof islands, will revert to the state of alaska. the district police to which landsman has devoted his hide, head and soul for twenty years, will be dissolved. it is far from clear that landsman or berko shemets or anybody else will be keeping his job. nothing is clear about the upcoming reversion, and that is why these are strange times to be a jew.

som en profetia i parentes, eller en potentiell överlevnadskurs. det är väl så jag läser den.

soundtrack - gbg (tur & retur)

01. lfo - lfo
02. younger brother - even dwarves started small
03. medicine drum - siouxpernature
04. läppar
05. jojo mayer & nerve - far
06. jefferson airplane - white rabbit
07. hud
08. zero 7 - home
09. blixa bargeld - tomorrow belongs to me
10. blod
11. depeche mode - never let me down again
12. händer
13. pendulum - tarantula
14. hidden track

apropå

utmaning: att säga något om var och en av de 305 skivor jag har på hårddisken.

anledning: mitt sätt att betala tillbaka. skapande för skapande.

egentlig anledning: medicin mot den åkomma jag ådragit mig under mina studieår. låt oss kalla den akademikersjukan. eller som huxley säger: there is always money for, there are always doctorates in, the learned foolery of reserach into what, for scholars, is the all-important question: who influenced whom to say what when? jag vill tala utan noter. tycka bortom vetande (och jag inser ironin i att jag använder mig av ett citat för att understryka min poäng).

problem: den ständigt växande samlingen. för tillfället 16 skivor som väntar på att brukas.

potentiell lösning: buenos aires. jag kommer troligtvis ha mycket fritid.

dra/drog/drogat

...drog jag slutsatsen att man inte kan säga något om något, vilket ju är ganska problematiskt för en student i slutfasen av sin kulturvetenskapliga utbildning. var väl en kombination av post-nihilistiska tankegångar, kryddade med huxleys teorier om direkt erfarenhet och... ja... direkt erfarenhet.

tillägnad

it's not enough
i need more
nothing seems to satisfy
i don't want it
i just need it
to breathe, to feel, to know i'm alive

vägskäl/vågskål

är det värt att tala det språk få förstår, fler fruktar?

too fast for love

jo men jag minns att det jag beundrade i indes bok var att han vågade visa sig själv i det kanske minst beundransvärda tillstånd en människa kan befinna sig i - avundsjuk.

allt det andra: ett självmordsförsök, en resa genom usa, ångesten, kan lätt upphöjas av ett heroiskt skimmer. men avundsjuka är så att säga det hjältemodigas antites.

det är något jag vill få sagt med detta.
något om att hålla ett fullbordat verk
av en runt-20-årig-författare i handen.
något om att se en bekants ansikte i tidningen.
något om den andlig-intellektuella klockan som tickar.

men jag är inte lika modig.

being polite

orden 'svensk' och 'vanligt folk' kan användas för att inkludera mig i en nationell gemenskap eller hålla mig utanför samma gemenskap, men de kan inte placera mig på den plats där det verkar rimligast att jag skulle återfinnas: på gränsen. det måste finnas ordning. förvånansvärt få människor klarar av att inte fråga om mitt ursprung. "så du är uppvuxen här och här." innan den mest triviala konversation kan inledas måste jag tilldelas en plats.

det är inte när han själv faller i förenklingens fälla och talar om "vit kultur", eller när han gör sig lustig över vitmaktmusik. det är inte heller när han fyndigt men banalt presenterar michael jackson som vår tids störste antirasist. inte då jag känner mig manad att åter närma mig ett problem som jag i den mån det har gått har stängt ute alltsedan de sena tonåren (frustration urholkar själen).

ordet 'svensk' förhåller sig ytterst ambivalent till mig och 471000 andra svenska medborgare med minst en invandrad förälder. för oss blir språkets ordnande, godtyckliga våld mycket påtagligt. ännu mycket tydligare blir det om man som jag har en vit och en svart förälder. i det ideala fallet är språkets utslätande våld helt förenligt med ett harmoniskt identitetsskapande. en svensk som dokumenterat har svenskar på både fädernet och mödernet tre generationer bakåt kan kalla sig svensk utan att behöva känna att ordet lämnar ute eller står i strid med någon del av henne själv. hon kan till och med gå så långt att hon finner sin identitet i ordet. jag kan inte använda det på samma oproblematiska sätt, men kan inte heller använda mig av dess negation. varken 'svensk' eller 'ickesvensk' är tänkta att tillämpas på mig. jag är en del av den skrovliga verklighet som inte underkastar sig denna logiskt släta idealitet.

det är när han verkligen lyckas bryta sig loss från det "vi" och "dem" han kritiserar. när han äntligen frigör sig från den begreppsapparat som till och med gör kritiken av systemet till ett verktyg för detsamma. det är när oivvio polite sparkar omkull piedestalen och visar sin nakna kluvenhet inför den egna identiteten. när till och med den egna hållningen problematiseras. det är då jag hör honom. det är då han räddar en diskussion, som trots sin enorma angelägenhet formats till en klyscha.

man måste tro. min antirasism är inte mer koherent, mer logiskt stringent eller mer välunderbyggd än rasistens övertygelse. de är bara olika sätt att göra världen begriplig. om dessa försök tycks innehålla någon rationalitet så bottnar de i irrationalitet. det finns inga allmängiltiga axiom i vilka jag skulle kunna grunda en antirasistisk argumentation. den här texten har inga anspråk på rationell argumentation från premisser till slutled. den försöker att med exempel undergräva tilltron till en modell.

cultura animi philosophia est

kunskap är det du har kvar när du har glömt allt du lärt dig, sa föreläsaren min första dag på universitetet. jag minns att jag blev ofantligt förtjust i den tanken. mer minns jag inte.

ljuva bohemborgarliv

om inte annat så för insikten att jag aldrig kommer vara bekväm i blåkläder.

why so serious?

kaos är rättvist, säger jokern och levererar filmens mest tänkvärda replik, medan den förmodade hjälten reduceras till rörlig rekvisita.

musikmissbruk

det nästan tvångsmässiga sökandet efter nya auditiva kickar har sjukit i intensitet.

the quintessence blev en besvikelse. jag lyckades inte hitta fröet till den oförklarliga kringlande klätterväxt raja ram har vuxit sig till.

mina 1.18 GB schweizisk synth ligger i papperskorgen. har knappt kunnat lyssna, de äcklar mig på samma sätt som scatman john gjorde när jag var liten, fast dubbelt. de är ju två.

men: booka shades senaste gjorde gott idag. förstår inte hur jag har kunnat missa dem.

wallräfsa

jag drömmer om att ramla över kanten. på natten. på dagen drömmer jag om den mjuka, varma kroppen som på något sätt har något med det hela att göra, jag vet inte hur.

mitt psykosociala experiment tog en oväntad vändning idag. aldrig anade jag att mitt första betalda jobb för en tidning skulle utföras med spade. att mitt första möte med sofi fahrman skulle äga rum iklädd hantverkarbyxor.

jag skäms över att jag skäms. men det är det som är utmaningen.

en svag irritation när jag ser dem sitta bakom fönstren, framför datorerna, medan jag gräver, gräver, gräver. tills min medgrävare klagar på samma sak och jag förklarar att textproduktionsprocessen är nog så krävande, om än på andra sätt.

jag undrar om de kommer känna igen mig när vi möts på samma fält. jag vet inte om jag är stark nog att vilja det.

revolutionstaxa: 115 kr/tim

ikväll togs utbrytarbeslut, jag är rebell. jag ska slå sönder saker.
i en vecka.
eller kanske två.

så kallade mods sjunger hånfullt "små knegarna" till 9-till-5-folket, men i den värld jag har vuxit upp i är knegandet revolten. jag ska slå sönder saker.

ett slags klassförräderi i klättrarnas ögon. tre kliv nerför berget som de bestigit i sitt anletes andliga svett. ett slags... bildligt bokbål?

jag ska slå sönder saker. imorgon åker handskarna på.

minimirakel

oh yeah... oh yeah... oh yeah
the moon... beautiful
the sun... even more beautiful
oh yeah... oh yeah... oh yeah

beautiful
oh yeah... oh yeah...

good time

taxiresor gör mig alltid lite obekväm; det är något med alltför närgånget reciprokala relationer av ekonomisk art som bränner lite. emedan vännerna pratar loss med chauffören sitter jag och känner mig otillräcklig/otacksam. jag vill bara fram, jag har inget att säga mannen bakom ratten, men känner mig i mitt tigande som en känslokall torsk som slänger sedlarna på horan efter att ha använt henne. jag tackar alltid när jag kliver ur.

därför var hemresan igår höjdpunkten på kvällen. därför kan en taxiresa bli en uppenbarelse. melodin känns bekant, mer än bekant, min. musik du lyssnat på så mycket att du införlivat den. my shadow's shedding skin. något om hur tool påminner honom om makedonsk musik, hans. vi pratar roskilde 2006. pink floyd. 60-talsmusik. innan jag kliver ut frågar jag om jeffersson airplane. innan jag kliver ut har jag en lapp i handen med ordet "yello" på. schweiziskt synthduo från 80-talet. aldrig hört talas om.

kommer hem. googlar.

oerhört märkligt. inte helt tilltalande estetik. eddie meduzas onanistiska musikvideo på svamp (om man ska vara riktigt skeptisk). inte desto mindre: 1,18 GB ny musik på datorn när jag vaknar.

tankebrott

as i was walking up the stair
i met a man who wasn’t there
he wasn’t there again today
i wish, i wish he'd go away.

det fina med postmoderniteten är att man inte behöver säga något nytt/eget. eller att man erkänner att man aldrig kunnat det. nothing is lost. jag älskar postmodernismerna.

vägskäl/vågskål

we risk sanity for moments of temporary enlightenment ger fortfarande ryggradsrus, men är det fortfarande mantrat eller bara minnet av en modigare tid?

då:

tryggheten i tredje byrålådan
tröstar tankar tomhet inte ger

dunpropeller dämpar flyktens darrning
väggar skrämmer aldrig mer

nu vilar propellrar i vattnet under västerbron och tryggheten är varken fisk eller fågel utan mittemellan.

nöjd med tillvaron. helt enkelt.