armand v.

jag slängs mellan akut stressångest och självbelåten avslappning en sisådär 15 gånger om dagen.

det kostar att jaga drömmen.

ny recension finns för övrigt uppe på bokbloggen. style over substance är ju ett vanligt förekommande argument mot verk som tar ut de stilistiska svängarna, men jag har aldrig sett problemet på det sättet. jag håller inte med walter benjamin i det att estetikens egenvärde är en fascistisk föreställning; det är den dogmatiska marxistiska kulturkritikens villfarelse att döma ut allt som inte är uttalat revolutionärt som reaktionärt. däremot är det trist när stilistisk kåthet kväver ett innehåll som faktiskt finns där. dag solstads exhibitionism tar död på hans potentiellt intressanta berättelse.

eric crapton

det här är helt briljant!



det låter precis som jag gjorde under de där tre månaderna mellan att jag köpte en elgitarr och att jag sålde den.

övergivna platsers aura

möjligen mitt absoluta favoritstycke av mahler. virvlande men nyanserat och med de där oemotståndliga influenserna av judisk folkmusik.



och en ny recension finns på bokbloggen. jan jörnmark har skrivit en bok om övergivna platser, en företeelse som intresserar mig oerhört mycket, men tyvärr inte från det ekonomihistoriska perspektiv han utgår från. den övergivna platsen är för mig en mer benjaminsk fråga:

den övergivna fabriken fyller inte längre sin ursprungliga funktion och blir således en rent estetisk entitet. den aura som enligt walter benjamin gick förlorad i och med den mekaniska reproduktionen av ett konstverk (och i en postmodern värld är ju som bekant allt en reproduktion, en kopia utan original) intar auran åter de massproducerade objekten, eftersom förfallet skänker dem unicitet.

(från en essä om tarkosvkijs stalker jag skrev för en kulturtidning som inte längre trycks).

den tredje extremismen

grovt räknat berörs vi i vår tid av två extremismer: den politiska och den religiösa. på senare tid har en tredje sett dagens ljus - 'förnuftets'.

jag talar om de så kallade 'humanisterna', representerade av en brokig skara mediaprofiler med en sak gemensamt: religionsfientlighet. det rör sig om en livsåskådning som gått ifrån den sunda skepsis som kännetecknar en tänkare, en skepsis som måste utgå från introspektion och självkritik. 'humanisten' är inte självkritisk och om det någonsin rått någon tvekan om den saken har christer sturmarks intervjubok med den tveksamma undertiteln samtal med fritänkare gjort klart vilken arrogans, aggressivitet och människofientlighet den så kallade 'humanismen' ger uttryck för.

vilka är då våra fritänkare? en brokig skara apostlar, minst sagt. här står michel ofray och håller hand med christer fuglesang, gudrun schyman tar en svängom med björn ulvaeus och eva dahlgren inleder den första intervjun med att berätta att "vi hade en ruggig präst som bara ville skrämma oss tonåringar. han hade vitt dregel i mungiporna när han talade och luktade illa. dessutom var han väldigt tafsig på oss tjejer."

må så vara, jag betvivlar inte hennes erfarenhet, vad jag däremot anser vara tvivelaktigt är att man inleder en så kallat humanistisk kritik med en så uppenbar dehumanisering av den andre. detta är inte dahlgrens verk utan sturmarks, som ju genom sammanställandet av ett stort intervjumaterial bygger sitt eget argument.

"vi tillhör en liten, priviligierad elit", inleder sturmark boken, "som kan förhålla oss till religionen enbart som en mytologisk berättelse om tillvaron och meningen med livet." mot denna överlägsna minoritet ställs den religiösa majoriteten som (med torbjörn tännsjös ord) lider av "ett slags personlighetsdefekt. [...] jag vill själv inte vara sådan och jag vill inte umgås med sådana människor".

en starkt religionsfientlig bekant skrev nyligen att religionsfrihet är en oxymoron; begreppet säger emot sig självt. han menar att en vidskeplig övertygelse inskränker friheten. jag skulle istället säga att det är övertygelsen som företeelse (och i vid bemärkelse) som inskränker friheten; all övertygelse förutsätter att motsägande övertygelse utesluts. vi är alla under inflytande av diskurser som styr (för att vara pessimistisk) eller organiserar (för att vara optimistisk) vår uppfattning av världen.

den som då menar sig vara fritänkare genom att i mänsklighetens namn utesluta, inte bara övertygelser, utan människor, menar jag har gjort begreppet 'fritänkare' till en oxymoron. en sådan 'fritänkare' är inte bara fånge själv, utan potentiell fångvaktare.

the rape of h. p. lovecraft

michel houellebecq utnyttjar min ungdoms favoritförfattare för att få fram sin egen människofientliga livsåskådning. fy på dig. skäms.

recension på bokbloggen.com.

the flood

jag trodde aldrig att jag skulle få se det här videokonstverket på youtube.

om jag säger att det var här allt började, att 'the flood' sådde fröna till min fascination för avantgarde-film, för experimentell musik, för synd, undergång och uppståndelse, om jag säger att 'the flood' fick mig att upptäcka skönheten i nakna kroppar och geometriska mönster, förvridna varelser och bortomvärldar, då kan det mycket väl vara en efterkonstruktion, en vilja beskriva upplevelsens innebörd utifrån en begreppsapparat som omöjligen kunde existera då, i mitt fyraåriga medvetande, och som tvärtemot vad jag nu vill få fram får den att framstå som mer begriplig och därmed mindre sublim än den var då.

master and servant

jag brukar ha jävligt svårt för hipsterpopband baserade på sökta koncept framförda av sångerskor med bäbisröst och bruten engelska och det blir ju knappast mer konstruerat än att kalla ett band för 'nouvelle vague', döpa en av skivorna till 'band à parte' och uteslutande spela new wave/postpunk-covers. men den här låten - måste jag erkänna - är oemotståndlig. nog för att 99 procent av allt depeche mode har gjort är bättre än något nouvelle vague någonsin kan drömma om, men här har faktiskt covern överträffat originalet.



hörde den för första gången på papercut idag, samtidigt som jag plockade ner david lynchs 'blue velvet' från hyllan. märkligt sammanträffande. senare ikväll när jag tittade på filmen började jag automatiskt nynna på den varje gång isabella rossellini lustfyllt tog emot ett knytnävsslag i ansiktet.

cockaboody

alltså. hade jag vetat att jag kommer sitta och köra 12-timmarspass hade jag valt ett annat ämne att skriva om. nånting tråkigt. nåt som inte får mig att sätta mig vid datorn så fort jag vaknar och stänga av den först när jag ska lägga mig. nåt som inte får mig att hoppa upp sekunden efter att jag somnat till för att jag bara måste lägga till det här i det där stycket.

skriver hur som helst om det tämligen smala ämnet animerad dokumentärfilm, med utgångspunkt i, just precis, waltz with bashir. det finns fler, dock. den här till exempel:





det är sällan jag kallar nåt genialt och verkligen menar det. men det blir inte mycket finare än såhär. paret hubley har spelat in sina två små döttrars röster när de leker och bråkar och svamlar historier som är märkligare än en surreliastisk 60-talslåt, men med den stora skillnaden att det enda flickorna trippar på är barndom. en helt vanlig dag hemma hos familjen hubley.

sen har föräldrarna gjort animationer till det autentiska ljudmaterialet. resultatet är en blandning av vardagsrealism och barndomsfantasi. vilken otrolig närvarokänsla! vilken underbar användning av mediets potential! det här är animerad dokumentärfilm när den är som bäst.

the day the music died

ipred tog effektivt kål på mitt liv som pseudo-dj (det vill säga hobbyn att leta upp massa musik och rekommendera för folk). faktum är att ipred effektivt tog kål på mitt musiklyssnande över huvud taget. och nu när jag äntligen har fixat spotify så finns ju inget av det jag lyssnar på. det är ju en jävla tur att youtube fortfarande finns.



att det inte behöver vara mer komplicerat än såhär. non-newtonian fluid på en fet baslåda. it's dancing! fet låt, för övrigt.



psystep?

billgren besiktigad

martin hägg menar att ernst billgren snarare än konstnär bör betecknas som livsnjutare. jag föreslår entrepenör.

nu har billgren byggt en bok. min recension finns på bokbloggen.com.

en sällsam sommar

ibland sammanfaller de yttre och inre omständigheterna med en nästan magisk perfektion. rubba inte mina cirklar. om några dagar åker den siste jag har ett regelbundet umgänge med. sen kan mina drömmars sommar vecklas ut framför mina fötter.

det är en farlig lek, att gräva ner ens sociala varelse till förmån för ens intellektuella. risken finns att man glömmer var man gömde den. men när frågan som plågar en inte är "hur ska jag hinna med allt jag måste göra?" utan "hur ska jag hinna med allt jag vill?" finns inga alternativ. jag går i ide i sommar, mer vaken än på länge. grottan är passagen. passagen är nu.

så för att vara mer konkret: jag studerar i sommar och skriver. två oförtjänt lyxiga sätt att försörja mig på. en halv kurs i naturvetenskapernas idéhistoria har nått sitt slut. nu följer en månads cultural theory and the documentary film varpå den idéhistoriska kursen avslutas parallellt med författandet av ett paper om dokumentärfilm.

camus can do, but sartre is smartre

skillnaden mellan camus och sartre är att camus reflekterar känslan av livets meningslöshet, medan sartre dessutom reflekterar kring den. ingen kan fånga själva essensen av den känslan, panikartad och verklighetsupplösande, som sartre.

om man får vänta några timmar eller några år är samma sak när man tappat illusionen om att vara evig.

eftersom det i första hand var språkets torftighet som störde mig i främlingen och inte dess innehåll, hade det varit orättvist att bedöma boken på den grunden. det är ju inte camus själv jag läser utan en översättning. visserligen en som hyllats för att vara mycket mer trogen originalet än tidigare version, men inte desto mindre. jag har därför inte recenserat camus bok, utan skrivit om översättandet och hur jag letar efter textens kärna:

främlingen

simon g

jag vill ha honom som actionfigur.



ja herrejävlar vilken semester det va.



hans pappa är för övrigt professor i kognitionsvetenskap och "en av sveriges internationellt mest uppmärksammade filosofer".

en midsommarnatts mardrömsmorgon

alkonauten förklarar:

- så ändras rumsuppfattningen hos den av alkohol överdoserade, att avstånd får absolut relevans medan riktning som koncept upphör att existera. det logiska resonemanget hos den av alkohol överdoserade ter sig således följande:

jag är långt hemifrån. bålsta är ännu längre hemifrån. alltså kan det där tåget det står bålsta på omöjligen ta mig hem. alltså sitter jag kvar och tittar på när mitt tåg jag väntat på i en halvtimme åker iväg. klockan fem en svinkall midsommarmorgon.

radioaktivität

underbar uppdaterad version från electropionjärerna. häftigt att gruppen som varit med och lagt grunden för all modern electro gör en sorts electrobuffé av sin klassiker med lite acid, lite minimal, lite psy, lite ambient och till och med ett tyngre, svängigare groove 1,38 in i låten som nästan känns en smula dub-igt. som vore originallåten ett magnetiskt urämne på flygtur genom den elektroniska musikhistorien, tilldragandes småpartiklar av alla varianter som uppstått ur det.



originalet (just for good measure):

martyrskap omvärderat

inte alls så, herr vonnegut. det finns en grundläggande skillnad, mellan att dö för sin sak och att döda.

m

i bästa fall uppnår han en fulländad balans mellan fängslande råmaterial, stimulerande språk, utsökt berättarstruktur och sinnesvidgande slutsatser. i värsta fall ger han sig hän åt det aldous huxley träffande beskrev som de lärdas fruktlösa tendens att ägna all verksamhet åt att försöka besvara ”who influenced whom to say what when.” ett slags intellektuell rundgång, med andra ord. namedropping på högre nivå.

min recension av carl-johan malmbergs essäsamling m uppe på bokbloggen.

lagom är bäst

för övrigt är det värt att fundera över varför amerikansk film är beredd att behandla hela spektrat av fenomenet droger - från sinnesvidgande upplevelser till misär - medan svensk envisas med att fokusera på det senare. är vi måhända så låsta i vårt juridiska och moraliska antidrogparadigm att inte ens konsten får fungera som frizon?

ransonering

- på måndagar behöver svenskar inte kultur. därför håller vi på kulturhuset stängt. för då behöver svenskar inte kultur. på måndagar.

marquis de simon

jag läste sällan serier som barn (annat än kalle ankafrågamigintevarför) och missar därmed helt och hållet nostalgiaspekten av den marvel revival som råder på filmfronten.

däremot köpte jag black hole under min tid i andningshålet göteborg och har sen dess upplevt en annan sorts passion kopplad till serieformen. kanske lite mer distanserad än den jag aldrig upplevde som barn, eftersom jag varken läste stålmannen eller x-men. det är inte hjältar att identifiera mig med jag letar efter utan... jag vet inte. onödigt att försöka sammanfatta min åtrås obskyra objekt i en mening. poängen är att jag i vuxen ålder har skaffat mig en guilty pleasure - att raida serieteket på jakt efter verbovisuella kickar och jag är just på väg att lämna tillbaka en påse full med serieböcker varav simon gärdenfors simons 120 dagar var den klara vinnaren.

med en naiv, enkel stil som påminner om en blandning av manga och japanska tv-spel från tidigt 90-tal tecknar han fram en amoralisk historia om hur han soffsurfar i 120 dagar och hinner med allt från att ligga med jagvetintehurmånga tjejer till att bli bjuden på meskalinkaktusar, promota sitt band (las palmas) och bli mordhotad. och komma till djupa insikter om livet, men allt i en så lättsam, humoristisk och ärlig ton att det inte går att inte sluka alltihopa.

belushi

det krävs ett komiskt geni som john belushi för att göra brando/corleone fullkomligt retarderad och samtidigt få till honom precis rätt.



he lived fast and died young, belushi. dog 33 år gammal i en speedball-olycka (en farlig sport, har jag hört). jag undrar om man inte redan i det här klippet ser och hör vart han var på väg, denna hans första audition för programmet som skulle göra honom världsberömd - saturday night live.

m

varje kvinna som föder ett barn dömer detta barn till döden. det är sanningen hos födandet: utan det, ingen död.

har äntligen fått hem en ny bok att recensera, en massiv essäsamling av carl-johan malmberg. knappt börjat men misstänker redan att jag har en liten guldgruva i handen.

sub

bland kultfilmer och klassiker finner man bong load girls vo. 1. mediokra hardcore-scener varvas med tung stonerrock, rök och trippiga digitala visuals. 100% förvirrat. 100% avtändande. men fan vad sugen man blir på att tända på.

jag älskar mitt jobb.

när jag fastnar i omslagsskrivandet (det blir mer rakad yul brynner än bäver) smyger jag mig in på butikslagret och låter mig inspireras av titlar som bend over boyfriend, the da vinci load och kanske härligast av alla – the texas asshole massacre

det där som aldrig hände

då och då händer det, inte sällan på krogen, att någon plötsligt presenterar en purfärsk konspirationsteori han eller hon (för det mesta han) gjort till sin sanning och nu måste sprida. rent instinktivt stänger mitt känslointag ögonblickligen av. jag nickar kanske lite och låtsas lyssna, inflikar i bästa fall en vagt ifrågasättande kommentar som med största sannolikhet inte når fram. jag är någon annanstans.

det handlar inte om att jag är konformist. det handlar om att själva ordet 'konspiration' ger mig obehagliga konnotationer. det handlar om att jag känner att den som tror sig veta att 11 september arrangerades av bush och hans moster, eller rent av aldrig ägde rum, inte har långt till att förneka andra historiska skeden. peka ut andra konspiratörer.

torbjörn elensky slår huvudet på spiken i sin krönika i dn idag.

urkonspirationen är den judiska. judarna sägs ha manipulerat oss alla till liberalism och demokrati liksom kommunism och plutokrati. de har startat både franska och ryska revolutionen och världskrigen. påståenden som i dag har skrämmande stor spridning både i väst och i arabvärlden. förintelseförnekare och konspirationsteoretiker är samma andas barn.

elensky bjuder dessutom på en tänkvärd, måhända något förlåtande men desto mer stimulerande analys av fenomenet: konspirationsteoretiseringen är närmast religiös till sin art. den bottnar i en förhoppning om att "går det att styra världen exakt dit man vill, ligger det nära till hands att anta att bara den onda makten förintas så kan den goda ta över, och göra världen till en lycklig plats för alla."

ur djupen ropar jag på dig

ett stycke svensk seriekonst som växer.

hela recensionen finns på bokbloggen.com.

mono/phono

stockholms vänligaste klubb fixade spontanfest i min barndomspark. grymt ljud och fin stämning. electro + eftermiddagssol är en solklar kombination. hoppas innerligt att det blir fler liknande tillställningar framöver. det finns hippie-hopp om stockholm.

ldn streaming

london town är ett dockland i förstoringsglas. smala gator, höga hus, dubbeldäckade leksaksbussar och retrotaxibilar jag vill lyfta upp mellan tummen och pekfingret innan jag inser att honey, you’ve been shrunk too.

tjuvarnas museum är magnifikt och även om sarkofager och faraoner inte längre rockar min båt finns magi i de flertusenåriga keltiska fornlämningarna. ett stycke världsarv under ett och samma tak, en labyrint av fryst historia. en stor dansande shiva möter min blick och jag suckar av välbehag.

national gallery och jag väntar på att det stendhalska tillståndet ska infinna sig, men tomrummet mellan jag och tavla kvarstår. dock – caravaggio i fullformat är inte att leka med.

födelsedagsfest i raketfart i warehouselägenhet till twist and shout and whatnot men allt blir till taktfast techno i euforins pulveriserade hav.

charing cross road är livsfarlig för den bankrutte bok- och filmälskaren och jag inhandlar en sebald, en chabon, en greenaway, en bergman och en welles för pengar jag inte har.

de samtida tavlorna i national portrait gallery masturberar den brittiska stoltheten med sådan slakhet att jag hoppar direkt till antiklimax utan att passera ’gå’. pinters porträtt är det enda som fångar mig, det är något med blicken och den domendagsdoftande bakgrunden. här har konstnärens utgångspunkt varit ’känsla’ snarare än ’kändis’.


brick lane – pleasantly insane. tibetanska dumplings och mängder av billiga tischor jag inte har råd att köpa. en välbalanserad blandning av hipsters and hindus. jag vet inte vem jag är men jag är mindre främling än i mitt eget hemland.

punkt punkt komma klar

det bästa med london är berlin.

konsten att gråta i kör

grym film, grym bok, läs min recension och leta sen upp båda. for helvede!

way in my brain

med tanke på att jag knappt lyssnar på annat för tillfället känns det minst sagt overkligt att jag om några dagar kommer vara i staden där allting började! nyp mig nån cuz' i don't wanna i don't wanna go insane!

och så här lät det på den gamla goda tiden. men då var jag för liten. ska kompensera det med att lära mig alla de här movesen och återinföra dem på shoreditchs dansgolv. bättre 16 år sent än aldrig!



och bara för den goda smakens skull kommer en sl2-video till, för den är faktiskt snäppet snyggare (och bättre låt).

svindel. känslor

en gammal bekant jag inte träffar längre höll en gång en utläggning om att det inte var skivan han precis hade hört som var dålig, utan han själv. i egenskap av lyssnare, alltså. han hade inte uppskattat den så mycket som han trodde att han skulle göra och istället för att klandra musiken menade han att det var han som ännu inte hade uppnått den grad av lyssnarkompetens som krävdes för att förstå den.

som den extremrelativist jag var ("kvalitet existerar inte") tror jag att jag tyckte resonemanget var pretentiöst och elitistiskt. jag har fortfarande svårt att tänka mig att kvalitet kan definieras i absoluta termer. men... att ha tillräcklig självkänsla för att inte omedelbart slå ifrån sig det man inte förstår, att känna sin otillräcklighet och ge sig fan på att inte stagnera i den - det är grunden till utveckling. håller man sig enbart till den stig man själv har trampat upp dansar man ringdans med sig själv. för övrigt är det intressant att reinkarnation, som ju är ett slags straff, i västerländsk tappning har blivit belöningen.

svindel. känslor är en liten essäroman med svindlande djup. jag har läst, fascinerats och förstått att jag kommer återkomma till den med jämna mellanrum och se om jag lyckas skrapa bort ännu några lager från ytan.

min recension finns att läsa på bokbloggen.com.

dubstep - connecting people

så jag och min återfunne tysk-ungerske barndomsvän är på väg hem efter en tvåtredjedelslyckad klubbkväll (skönt sällskap, grym musik, genomrutten lokal) när följande scenario utspelar sig:

sveavägen, utsidan av den affischtäckta muren som skiljer observatorielunden från gatan. på väg mot mcdonalds snackar vi klubbar inför hans nästa sverigebesök och jag ser just en poster för all out dubstep. nämner klubben i förbifarten. sekunden senare ropar nån från andra sidan muren: "gillar du dubstep?". en gullig liten blond kille i adidas zip-tröja, säkert inte äldre än 19, som också är på väg med sin polare till fyllekäksmeccat några meter längre fram. han frågar om jag ska på nästa event och jag svarar kanske. sen får det sociala ge vika för hungern, vi säger "hej då" och koncentrerar oss på att beställa.

och jag tänker i efterhand att det är fascinerande att blotta nämnandet av ordet 'dubstep' skapar samtalsämne två okända människor emellan. eller, vilket i det här fallet stämmer bildligt såväl som bokstavligt, överbryggar murar.

den populära parallellen

senast igår fick jag från oväntat håll höra att det är ironiskt att vi judar gör samma sak som vi blev utsatta för. parallellen judar och nazister emellan är ju självklart tacksam att dra och tämligen populär i den allmänsemitskeptiska israelkritiken. gårdagens argument var någorlunda vaga men hade med flyktingläger och eventuella bildbevis att göra.

for the sake of peace in the middle east och mellansverige och för att främja den goda relationen judar och semitskeptiker emellan tänker jag inte argumentera emot utan istället erbjuda ännu ett argument:

nazisterna byggde motorvägar. israeler bygger motorvägar. ergo: judar är nazister.

bildbevis:

blixa bargeld läser hornbach

jag är inget större fan av einstürzende neubauten och jag kan inte tyska, men jag har banne mig tillräckligt med erfarenhet av estetiska yttringar för att göra den kvalificerade bedömningen att det här är genialt.

svälja en groda

ever tried. ever failed. no matter. try again. fail again. fail better. försöker jag intala mig själv såhär i kristider.

och en ny bokrecension är uppe på bokbloggen.com.

drugs are bad, m'kay?

vinkat av henne och funderar på hur jag ska tillbringa första ensamstunden på en vecka. svänger till höger utanför cityterminalen, kliver över till kungsholmen och tänker tidning + frukost = värt. köper svenskan (20 jävla kronor!), hittar en vice på vägen (jag kunde ha sparat 20 jävla kronor!) och sätter mig på ett alldeles särskilt café.

det var här jag blev av med fikaoskulden. första gången på riktigt. på eget initiativ. utan vuxna (nu var vi vuxna). det var en av de första dagarna på gymnasiet, jag gladdes åt att ha blivit en sån som sitter och fikar med sina nya klasskamrater och förfasades över att jag precis hade lagt ut 50 kronor på en kaffe och en kaka. det kostar att vara en del av gemenskapen.

men nu är mitt sällskap stilleben: en kaffe, en fralla, en svenskan och en vice. jag skyndar mig igenom dagstidningen och ger mig på tidskriften. det tar bara några minuter innan den börjar kicka in. det här är benso i pappersform. det här är det sociala patosets antites.

det finns något oerhört befriande med det disassociativa sätt på vilket vice tar sig an världen. det är inte det att tidskriften blundar, tvärt om. i februarinumret finns till exempel ett fotoreportage om kroniska alkoholister i ett danskt servicehus och en artikel om musik och kriminalitet i fattiga neapel. tidskriften håller ögonen öppna för tillvaron. den vägrar bara ta den på allvar.

texter om misär varvas med 6-sidiga artiklar om penisformade psilocybinsvampar och krönikor om att bröstmjölk är nyttigare än komjölk (bildbevis bjuds). allt kan vara häftigt, allt kan vara style. och det är självklart oerhört politiskt inkorrekt. konformistiskt. nihilistiskt. och det är så långt från '68 man kan komma. och det är lustgas för folket (ett fotoserie om lustgasens effekt på snygga människor finns för övrigt i samma nummer). men vilken lustgas!

vilken lycka att för en stund få lätta på varats olidliga tyngd, låta det bottenlösa tredimensionella djupet reduceras till tvådimensionell estetik, skratta kallt och rått åt allt och alla, få känna sig som en utomstående oberörd iakttagare av existensen istället för att vara ett offer för den.

för övrigt berättar sida 78 (med sedvänlig ironi och distans) om hur skitig den lagliga drogindustrin är. spice, som säljs som ett lagligt alternativ till cannabis och marknadsförs som en 'herbal blend', har ju varit lyckan för en hel generation stonerfjortisar. man har förundrats över att denna blandning av naturliga örter som var för sig är lika potenta som kamomillte, i kombination håller kidsen stenade fem gånger längre än riktigt gräs. nu vet man varför.

bränslet i raketen är självklart varken innehållsförteckningens 'dwarf scullcap', 'siberian motherwort' eller 'indian warrior', vad fan den sista nu är för något, utan en rc, en oklassad, syntetisk substans som kryddar kryddorna utan att nämnas någonstans. kidsen tror att de blir stenade på blommor när det är syntetiska dundercannabinoider som gör jobbet. oerhört underhållande att höra. dessvärre oerhört cancerframkallande. spice is spiked, med andra ord. stay off it, kids.

black hole

vårens hajp på förlagsfronten stavas serieroman och inför de svenska släppen rekommenderar jag black hole av charles burns. en freudiansk mardröm om tonårsångest och sexualskräck i en amerikansk 70-talssmåstad. en film är på väg och även om jag själv hade satt david cronenberg i regissörsstolen tror jag att david fincher kan göra ett bra jobb.

här finns hela min recension av black hole.

fredsmäklare i malmö

i helgen fick jag höra att "all israelisk musik suger" av en kille som tycker att "judar är skit".

vi anklagas ju med jämna mellanrum kollektivt för att vara krigiska, en anklagelse som berör de flesta som bedöms vara israelis-by-association, må det vara judiska amerikaner, judiska svenskar, judiska artister eller judiska apelsiner.

just nu är israeliska tennisspelare på tapeten och även om en tennisboll är hårdare än en apelsin och i den bemärkelsen kanske mer skyldig till konflikten i mellanöstern visar turerna inför matchen i malmö framför allt att anklagelserna mot oss är helt felaktiga. judar i apelsin-, människo- eller tennisbollskepnad har tvärtom en försonande funktion, vilka om inte vi kan få nazister att sluta upp vid sidan om vänsteraktivister, semitskeptiker och vanliga hederliga israelhatare i demonstrationstågen.

skeng

nymånad

1. jag har hopp om mars.

2. jag kan inte sluta lyssna på spirit animal.

3. ny bokrecension finns uppe på bokbloggen.com

space zombi

i rymden kan ingen höra dig rocka.

bandet heter zombi. skivan heter spirit animal. de fem progglånga spåren heter spirit animal, spirit warrior, earthly powers, cosmic powers och through time.

jag gissar att bandnamnet (utan e på slutet) är en referens till filmen, för soundet andas italiensk syntprogg à la fulci och argento-soundtrack. men mer esoteriskt. mer postrockigt. mer psykedeliskt. med en gnutta pink floyd och tangerine dream.

jag vet inte om det ligger nån ironi i de uppenbart new age-aktiga låttitlarna eller om det här är lika ärligt trippat som den 70-talsmusik soundet påminner om. jag skiter i vilket. det här är inte bara den bästa skiva jag hört hittills i år, det är också den som äntligen fick mig att våga återbesöka platsen jag undvikit sen våren 2008. genombrottet till ära bjuder jag på en bild jag gjorde in the good old days.


hela skivan finns förresten att streama på: http://spirit-animal.info/

old ravers gone nu rave

jag tillhör dem som ser prodigys konstnärliga karriär som en ständigt fallande linje med debutskivan experience i toppen. nu när invaders must die har släppts talar recensenter om en återgång till det ursprunliga soundet. hej hej warehouse rave, hej på dig warehouse rave. eller nåt. allt jag hör är bleka halvplagierade ljud från gamla låtar. och det under skivans bästa stunder. under större delen av lyssnadet försöker jag värja mig mot den hemska känslan av indiekids som tycker att electro-remixer av känn ingen sorg för mig göteborg är "bäzt att dansa till!!!!1" och att klaxons på debaser slussen är såjävlaräjv.

professionell

en bokstav är värd 17 öre före skatt och en tröskel har klivits över.

safety dance

i'm proud to be 80-talist. och de populärkulturella referenserna i family guy är en aldrig sinande källa av återupptäckter och upptäckter.

(no way) out of the past

det var på eskapismens tid

då låsta rum blev landskap

och jag såg bitterljuv poesi

i nordenflychtsvägens ruiner.

missionären

på väg till vasastans brattigaste sunkhak blev jag tilldelad mormons bok av en trevlig ung man med sanslöst stora pupiller (tro är uppenbarligen centralstimulerande). samfundet fungerar ju som hela det sekulära usa:s slagpåse och denne yngling såg så vilsen ut i sitt försök att förklara sig utan att stjäla min tid att jag barmhärtigt tog emot boken. passiv mission kallas det. jag höjer inte nävarna mot den som inte vill mig ont, utan bara har en annan uppfattning om det goda. må den sekulära sekt som lagt beslag på begreppet "humanist" ta lärdom.

dom & co.

alice är ju ett kärt barn i den ack så knarkbaserade musik dagens ungdom lyssnar på, så ock i dom & rolands mörka lilla himmelrike through the looking glass. han är för övrigt en enskild artist, roland syftar på hans sampler.

through the looking glass är en dubbelplatta och det är andra skivan jag verkligen fastnar för. här samarbetar dom med bland annat d'n'b-favoriterna black sun empire och dj hive (som jag inte kände till sen innan).

jag skulle kalla stilen för liquid funks antites. det här är hårt, kallt. solid-nånting, vill jag säga, men alla mina definitioner blir så ostigt heavy metal att jag håller mig till den gängse termen: techstep.

första låten på andra skivan:



sista låten på andra skivan:



mothårsstrykande samplingar och komplicerade rytmer gör att man får känna sig lite svår om man uppskattar musiken. och det vill man ju.

balearisk

thungren har använt termen "balearisk" i var och varannan mening senaste veckorna och jag stör mig en smula för jag förstår inte vad han menar. borde ha nån koppling till öarna, men jag vet inte hur. jag tror det har med musik att göra. satans hipster. med det sagt når sveriges bästa seriestripp nya höjder. fantastiskt elakt och otroligt sött på samma gång:

systrami

even before i could write, i've kept it all, barely readable notes with reversed letters.

jag slutar aldrig att imponeras av min älskade systers förmåga att redogöra för den yttre och inre resa hon är ute på. på engelska dessutom. den senaste texten är inte bara mystisk, nostalgisk (hur lyckas hon göra mig nostalgisk över hennes minne?), drömskt men vaken, mörk men ljus, smärtsam men hoppfull, den är även (om nu något sådant existerar) fulländad.

en pyjamaspissares bekännelser?

och jag upptäckte just, och jag har ingen aning om varför, och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt att min kära gamla krönika numera används för att marknadsföra blöjor för femtonåringar.

en dvd-junkies bekännelser

i november 2003 fick jag för mig att skicka in en krönika till det som då var skandinaviens största filmsajt. det blev den första text jag fick publicerad och handlar om det maniska dvd-samlande jag hade sjunkit ner i. sen dess har jag hunnit plugga filmvetenskap, bli för pank för att köpa filmer, tröttna helt på mediet och nu efter en lång tid plötsligt börja brinna lite smått igen.

jag filar på en idé om att kanske göra nån serie inlägg som behandlar mina all time favorites här på bloggen. tills dess får vi nöja oss med denna härligt nördiga krönika.

med tanke på att jag som oskuldsfull filmfrossande 18-åring inte hade någon som helst relation till droger tycker jag att analogin fungerar fint.

en dvd-junkies bekännelser

framstjärt revisited

så kom ännu ett besök i sveriges framstjärt till sin ände. det blev färre indiska middagar än räknat, men desto mer av hemlagat och henne. och så film.

jag har återfått den dåliga vanan att sätta poäng på filmer. inte kosher. det känns ointellektuellt och respektlöst att reducera en hel film till en siffra. jag skyller på henne. och min klogg. jag poängsätter för att jag ska komma ihåg vad jag tyckte om respektive film i slutet av året. böcker och skivor får nöja sig med + eller -.

med det sagt blir det väldigt lätt att beskriva mitt helhetsintryck av göteborgs filmfestival 2009: en jävla massa 3:or. okej filmer som gör jobbet men inte sticker ut. sen fanns ju undantagen. en kort resumé:

waltz with bashir - en av de absolut starkaste filmer jag sett. i mitt liv. en tecknad dokumentär om massakern i sabra och shatila. karaktärerna är verkliga, rösterna tillhör dem själva och animationerna manifesterar deras minnen och det gränslöst tomma nuet.

5/5

the hurt locker - ännu en krigsfilm men med helt annan approach. katherine bigelow skildrar sorglöst amerikanska bombdesarmerande adrenalinjunkies i irak. dramaturgiskt originell, ingen direkt story, en livsfarlig situation efter den andra där "fienden" förblir abstrakta karaktärer i bakgrunden. det märkliga tempot (en sniper-duell i realtid; det siktas, missas, laddas om, siktas, missas, laddas om) gör filmen till ett slags realistisk post-action.

4/5

milk - förvånansvärt sentimentalt av gus van sant, om gayrörelsens frontfigur harvey milk som mördades 1978. intressant historia som hade vunnit på att skippa de hollywoodska stråkarna.

3/5

tony manero - bisarrt och underhållande svart komedidrama från chile om en egoistisk, osympatisk travolta-look-alike under juntan. han dansar inte som en gud (mer som en fallen ängel med brutna vingar) och han är hänsynslös i sin vilja att vinna tävlingen för att bli chiles tony manero.

3/5

not a war story - slentrianmässigt ihopplockade animerade kortfilmer från israel. även om enskilda bidrag sticker ut saknar helheten struktur och kontextualisering.

2/5

den du frygter - dansk psyko-thriller om en passiv familjefar som tagit en paus från sitt välbetalda jobb och anmäler sig till ett testprogram för en ny antidepressiv medicin. i takt med att hans initiativkraft ökar börjar han bete sig allt märkligare mot omgivningen. inget mästerverk men spännande och en snygg twist på slutet.

3/5

revolutionary road - förstår inte riktigt vad kritikerkåren ser i detta artificiella och oinspirerade relationsdrama. kate winslet spelar över och sam mendes kommer inte i närheten av vad han gjorde med american beauty.

2/5

pomegranates and myhrr - fin kärlekshistoria om en ung palestinsk kvinna vars man blir fängslad av israeliska armén på felaktiga grunder. välspelad och kritisk utan att hetsa och med en subtil underton av kampen mellan traditionalism och progressivitet.

3/5

until the light takes us - inte bristfri, men mycket underhållande dokumentär om norsk black metal där både darkthrone-fenriz och varg vikernes ger sina perspektiv på fenomenet de var med om att skapa. även ett ömkansvärt inhopp av frost från satyricon.

3/5

spädbarn i stadshagen

i lost myself on a cool damp night.

gick av en station tidigare.
gick vilse bland skeppsvarv och fabriksbyggnader.

atonement? antidote?

jag är tillbaka i stockholm.

dvärgkadens

den syndige dvärgen

kom nyss hem med kopiösa mängder film. jag får dem i utbyte mot biografier jag skriver åt studio s. i min sportbag ligger bland annat karim hussain-filmerna som jag skrev baksidorna till för ett och ett halvt år sen. plockade även på mig lsd-avskräckaren blue sunshine fast jag minns att jag inte var helt förtjust i den (omslaget är oemotståndligt). possession, en av de mest och bäst ångestladdade skräckdraman som gjorts. och så den syndige dvärgen, förstås. den lär vara precis lika kvalitativ som den låter och omslagstexten filmen som gav sadistiska danska dvärgar dåligt rykte! säljer ju sig själv.

de mysteriis dom sathanas

toffs bok

jag tror inte på att folk kommer säga 'chilla' och 'fucka upp' om 200 år. inte i ett postapokalyptiskt medeltidssverige där stereon ersatts av någon som sjunger och någon som slår på en låda. martina lowden kallar i sin recension bokens anglicismer för 'skojsiga'. jag ser inte det roliga i att ett fiktivt framtidsspråk låter precis som vår egen skolgårdsstockholmska.

det är synd att dixelius inte passar på och gör nånting spännande av sin 'mörktidssvenska'. jag tänker burguess. och det är synd att de kulturella referenserna till vår egen tid är de mest banala möjliga. om dixelius menar att star wars och om en pojke är allt mänskligheten lämnar efter sig finns det anledning att fråga sig om toffs bok inte tillhör skräckgenren, snarare än sci fi.

en mer utförlig recension finns att läsa på bokbloggen.com.

waltz with bashir

i samma ögonblick som jag återfick hoppet om filmmediets potential tappade jag hoppet om människan.

jag har aldrig varit med om en liknande filmupplevelse.

the field - over the ice

wilner’s talent lies in revealing the abundance of music locked inside even the smallest fractions of extant recordings. his successful excision and underscoring of milliseconds of existing works makes you realize that one song can contain the splinters of a thousand others.

vilken underbar beskrivning!måste lyssna igenom.

om tolv timmar, på tåget. landskapet som flyger förbi och from here we go sublime i hörlurarna.

urban kibbutznik goes scouting

åter dags för sveriges framstjärt, eller hur det var. göteborg, mitt lufthål. åker imorgon. har fått uppdraget att göra lite filmscouting åt judiska filmfestivalen som jag ska jobba med under våren. grymt kul. jag ringde och frågade om de ville ha hjälp med att skriva några programtexter och plötsligt ska jag vara med och utforma hela katalogen och dessutom hjälpa till att välja ut filmerna som ska visas. som sagt. grymt kul.

som jag sa till redaktören: det roliga med en liten festival är att man får chansen att vara med på alla hörn. när jag skrev för stockholms var det liksom "tack för texten, hejdå".

bokbloggen.com

för några dagar sen damp mitt första recensionsex ner i brevlådan, en svensk sci-fibok som kommer ut i slutet av månaden. utgiven av bokfront och kommenterad av den fiktive, framtide doktorn i svensk historia muham bentson.

jag tänker läsa boken i göteborg, mellan festivalfilmer, indiska middagar och henne.

en underbar bok har jag redan hunnit med att recensera.

techno, inte tvärflöjt

progg-revival råder bland stefan thungrens popnördiga vänner och han känner sig orolig över att tvärflöjtsrock som ligger farligt nära new age-musik återigen väcker nyfikenhet 2009. han är så skraj att han inte bara tillägnar problemet en krönika, utan även sin senaste stockholmsnattstripp.


humorn ligger, för den som missar den, i parallellen mellan progg och knark. småkul, absolut.

min egen proggromans tändes med roger waters roskildespelning 2006, rykte starkast något år senare och har sen dess sakta slocknat och ersatts av electro. enligt thungren gör jag numera alltså alldeles rätt. enligt mig resonerar han alldeles fel. dels är gränsen mellan progg och electro inte alltid självklar. dels är den tidiga house thungren förespråkar som motgift till knarkig new age rätt mycket... ja, vad ska man kalla det?

fever ray

the knife-karin goes solo under namnet fever ray och släpper skiva i mars. första videon till första singeln som är första låten på första plattan kom tydligen redan i december, men för mig är det här 2009. jag vill att det här ska vara 2009. om det här är vad jag har att se fram emot i musik- och videoväg är jag jävligt nöjd med det här året.

shoot her while she's happy

förra året såg emma gray munthe 738 filmer. hon läste 40 böcker och såg 18 kompletta säsonger av olika tv-serier. hon köpte även 104 album.

jag tänker inte kommentera förhållandet kvantitet/kvalitet. det är uppenbart att mängden kultur emma gray har konsumerat under 2008 är viktig för henne, tillräckligt viktig för att hon ska delge den sina bloggläsare. i exakta siffror.

jag är inte helt säker på om det är en bedrift att snitta två filmer per dag, däremot imponeras jag av att hon håller koll på allt hon konsumerar. i år börjar jag därmed skriva en klogg. en kulturlogg med andra ord. filmer, böcker och skivor jag ser, läser och hör för första gången hamnar på en liten lista som jag kanske kanske presenterar inför nyåret 2010 ifall jag 1) fortfarande driver vidga och 2) inte är död.

"massör fick kuklarz på spåret"

upptäckte precis att det finns en svensk författare som heter kuklarz i efternamn. först tänkte jag 'jösses vilken barndom'. sen såg jag att det är en pseudonym. enligt svd-artikeln en klockren sådan, eftersom namnet påminner om ordet för 'dockteaterspelare' på polska. men han skriver på svenska. jag skulle inte skicka mina barn till kuklarz dockteater.

en mystikers tröst för de sömnlösa

god appears, and god is light,
to those poor souls who dwell in night;
but does a human form display
to those who dwell in realms of day.

...en värld i ett sandkorn

naturen är en sfär vars centrum finns överallt och vars omkrets inte finns någonstans, säger den franske 1600-talsmatematikern jag aldrig har hört talas om.

och jag vet inte riktigt hur jag ska tolka meningen, eftersom kontexten är något oklar (jag läser den i en text om en fransk 1700-talsarkitekt jag aldrig har hört talas om).

men jag läser om meningen och vill av någon anledning byta 'naturen' mot 'universum'. och jag tänker på william blakes vackra ord om oändlighet:

to see a world in a grain of sand, and a heaven in a wild flower, hold infinity in the palm of your hand, and eternity in an hour.

och tänker att det som fångar mig i blakes vision är att det oändliga är tillgängligt för oss, eller än mer, att vi är en del av det oändliga. att allt finns i allt, som huxley senare uttrycker det.

kanske är det oändligheten den franske matematikern talar om. var placerar man mittpunkten i det som saknar gränser? var börjar det som alltid har varit?

camera obscura

till skillnad från ett foto är världen inte inramad: blicken strövar och kan ta in det som är utanför marginalerna.

genom själva sin beskaffenhet kan kameran alltså göra en subjektiv verklighet allmän, eftersom det som visas är verkligt, men det som utelämnas är verkligheten.

early discarders

med jämna mellanrum följs det härliga högerbladet av en klockren serie som på pricken fångar den stockholmska skitnödigheten vi alla, på ett eller annat sätt, är med om att upprätthålla. den utgår från ett kritiskt inifrånperspektiv och det är det som gör den så träffande och samtidigt djupt mänsklig; pelle forshed och stefan thungren är inga haters men hittar samtidigt det komiskt tragiska hos aktörerna på fältet kallat 'stockholmsnatt'.

under en konversation om att ute blir det nya inne, att 2009 är moget för tidigt 90-tal och att midjeväska borde ersätta chihuahuan (nu när de stackars små liven återgått till att vara hundar och inte accessoarer) inser jag det stockholmsnattska i att sitta, om än ironiskt, och dissa och diskutera det nya årets trender. jag är ingen hipster, har aldrig varit på spy bar och upptäcker alltid, när jag tittar på random gammal bild, att jag ännu en gång totalt lyckades missa modemålet det året (vilket ju, om jag tänker ett steg längre, får mig att misstänka något om mina nuvarande odds). jag visar senaste stockholmsnattstrippen för polaren.


halvt ironiskt, halvt hoppfullt kommenterar jag:

- det här är du och jag. early discarders.
- absolut. 2009 sög, svarar min briljante vän.

headhunter - prototype

fuck me sideways, vad kallt det har blivit i stockholm stad! inte riktigt lika schyst promenadväder som för några veckor sen. perfekt för headhunters debutalbum, dock. det är inte så mycket att den värmer, snarare sänker hans kyliga techno-tunga dubstep min egen kroppstemperatur. jag blir ett med januari.

fastnar särskilt för låten prototype. låga, valiumvaggande acid-slingor inbäddade i dubstep-beats. en kombination jag aldrig har hört tidigare. vad ska man kalla det? acid dub? den som kan gissa vilken film han har samplat bjuder jag på en bärs nästa gång vi ses.*



*inte 'en bärs' som i 'vi går och tar en bärs' och menar 'vi går och tar fem bärs'. jag menar verkligen en bärs. kalla mig snål. jag kallar det konsekvensen av att vara kulturell mångsysslare. (erbjudandet gäller för övrigt bara er som jag faktiskt brukar ta en bärs med, inte dig som bara råkat trilla in på bloggen och hoppades på att äntligen få chansen att träffa mig i egen hög person.)

hobo humpin' slobo babe

jag var 10 år '94 och tillhör därmed den så kallade generation y, som det skrivits en del om på senaste tiden. vi är totalt illojala, lever för att förverkliga oss själva, tror inte på något som av någon betecknats som 'sanning' och lär väl sluta som a) kreatörer eller b) söndersyrade psykfall.

vi är barn av postmoderniteten, uppvuxna i en värld av kopior utan original. 'allt fast förflyktigas' - en radikal tanke en gång i tiden - ter sig för oss främmande och föråldrad. i vår tid har själva skillnaden mellan fast och flytande lösts upp. walter benjamin frågade sig på 30-talet vad som händer med konstverket i den tekniska reproduktionens tidsålder. kan man över huvud taget tala om ett original när verket är tusentals identiska skivor eller filmrullar? det finns ju bara en äkta mona lisa men vilken är den äkta borta med vinden? 70 år senare, när teknisk reproduktion har blivit digital, är inte bara originalet utan även kopian på väg att bli en abstraktion. en koan för 2000-talet är kanske "vad väger en mp3-fil i handen?"

jag var som sagt 10 år '94 och risken finns för att det i sig kommer att räcka som förklaring för mina framtida diagnoser, men om inga andra sanningar finns så finns åtminstone denna: henrik schyffert var, vid sidan om filmnet, nåt av det häftigaste vi hade på den tiden.

silently shouting 'happy new year'!

jag kan inte fatta att jag inte har sett den här snedtrippade musikvideon förrän nu. inte för att den på något sätt illustrerar min alldeles förträffliga nyårsafton, annat än att silent shout var en av alla grymma låtar som spelades på minifesten jag hamnade på.

hade inga större förhoppningar om firandet annat än att

* inte bli osams med halva min vänskapskrets (05/06)
* inte slå ut mina minnescentra med en dumdristig kombination av rusmedel (06/07)
* inte varva dryckmässig nykterhet med näsväggsnötning (07/08)

med andra ord hoppades jag på en lugn, vänskaplig och lagomlullig nyårsnatt utan skandaler och fick alldeles riktigt en lugn, vänskaplig och snurrfull nyårsnatt utan skandaler.

(att glida runt i skatteskrapans studentkorridorer känns som att hamna i random thriller från '93 med, säg, sharon stone eller wesley snipes. utsikten från den unga konstfack-kvinnans lägenhet var fantastisk och från 18:e våningen tittar man faktiskt inte uppåt på fyrverkerierna utan rakt fram.)

men det var senare. först en mysig middag med adam och erika och electro. de lyckades laga den godaste laxen jag någonsin ätit och jag lyckades blanda den vidrigaste cuba libre vi någonsin druckit. happy helper. helter skelter.