eric crapton

det här är helt briljant!



det låter precis som jag gjorde under de där tre månaderna mellan att jag köpte en elgitarr och att jag sålde den.

övergivna platsers aura

möjligen mitt absoluta favoritstycke av mahler. virvlande men nyanserat och med de där oemotståndliga influenserna av judisk folkmusik.



och en ny recension finns på bokbloggen. jan jörnmark har skrivit en bok om övergivna platser, en företeelse som intresserar mig oerhört mycket, men tyvärr inte från det ekonomihistoriska perspektiv han utgår från. den övergivna platsen är för mig en mer benjaminsk fråga:

den övergivna fabriken fyller inte längre sin ursprungliga funktion och blir således en rent estetisk entitet. den aura som enligt walter benjamin gick förlorad i och med den mekaniska reproduktionen av ett konstverk (och i en postmodern värld är ju som bekant allt en reproduktion, en kopia utan original) intar auran åter de massproducerade objekten, eftersom förfallet skänker dem unicitet.

(från en essä om tarkosvkijs stalker jag skrev för en kulturtidning som inte längre trycks).

den tredje extremismen

grovt räknat berörs vi i vår tid av två extremismer: den politiska och den religiösa. på senare tid har en tredje sett dagens ljus - 'förnuftets'.

jag talar om de så kallade 'humanisterna', representerade av en brokig skara mediaprofiler med en sak gemensamt: religionsfientlighet. det rör sig om en livsåskådning som gått ifrån den sunda skepsis som kännetecknar en tänkare, en skepsis som måste utgå från introspektion och självkritik. 'humanisten' är inte självkritisk och om det någonsin rått någon tvekan om den saken har christer sturmarks intervjubok med den tveksamma undertiteln samtal med fritänkare gjort klart vilken arrogans, aggressivitet och människofientlighet den så kallade 'humanismen' ger uttryck för.

vilka är då våra fritänkare? en brokig skara apostlar, minst sagt. här står michel ofray och håller hand med christer fuglesang, gudrun schyman tar en svängom med björn ulvaeus och eva dahlgren inleder den första intervjun med att berätta att "vi hade en ruggig präst som bara ville skrämma oss tonåringar. han hade vitt dregel i mungiporna när han talade och luktade illa. dessutom var han väldigt tafsig på oss tjejer."

må så vara, jag betvivlar inte hennes erfarenhet, vad jag däremot anser vara tvivelaktigt är att man inleder en så kallat humanistisk kritik med en så uppenbar dehumanisering av den andre. detta är inte dahlgrens verk utan sturmarks, som ju genom sammanställandet av ett stort intervjumaterial bygger sitt eget argument.

"vi tillhör en liten, priviligierad elit", inleder sturmark boken, "som kan förhålla oss till religionen enbart som en mytologisk berättelse om tillvaron och meningen med livet." mot denna överlägsna minoritet ställs den religiösa majoriteten som (med torbjörn tännsjös ord) lider av "ett slags personlighetsdefekt. [...] jag vill själv inte vara sådan och jag vill inte umgås med sådana människor".

en starkt religionsfientlig bekant skrev nyligen att religionsfrihet är en oxymoron; begreppet säger emot sig självt. han menar att en vidskeplig övertygelse inskränker friheten. jag skulle istället säga att det är övertygelsen som företeelse (och i vid bemärkelse) som inskränker friheten; all övertygelse förutsätter att motsägande övertygelse utesluts. vi är alla under inflytande av diskurser som styr (för att vara pessimistisk) eller organiserar (för att vara optimistisk) vår uppfattning av världen.

den som då menar sig vara fritänkare genom att i mänsklighetens namn utesluta, inte bara övertygelser, utan människor, menar jag har gjort begreppet 'fritänkare' till en oxymoron. en sådan 'fritänkare' är inte bara fånge själv, utan potentiell fångvaktare.

the rape of h. p. lovecraft

michel houellebecq utnyttjar min ungdoms favoritförfattare för att få fram sin egen människofientliga livsåskådning. fy på dig. skäms.

recension på bokbloggen.com.

the flood

jag trodde aldrig att jag skulle få se det här videokonstverket på youtube.

om jag säger att det var här allt började, att 'the flood' sådde fröna till min fascination för avantgarde-film, för experimentell musik, för synd, undergång och uppståndelse, om jag säger att 'the flood' fick mig att upptäcka skönheten i nakna kroppar och geometriska mönster, förvridna varelser och bortomvärldar, då kan det mycket väl vara en efterkonstruktion, en vilja beskriva upplevelsens innebörd utifrån en begreppsapparat som omöjligen kunde existera då, i mitt fyraåriga medvetande, och som tvärtemot vad jag nu vill få fram får den att framstå som mer begriplig och därmed mindre sublim än den var då.

master and servant

jag brukar ha jävligt svårt för hipsterpopband baserade på sökta koncept framförda av sångerskor med bäbisröst och bruten engelska och det blir ju knappast mer konstruerat än att kalla ett band för 'nouvelle vague', döpa en av skivorna till 'band à parte' och uteslutande spela new wave/postpunk-covers. men den här låten - måste jag erkänna - är oemotståndlig. nog för att 99 procent av allt depeche mode har gjort är bättre än något nouvelle vague någonsin kan drömma om, men här har faktiskt covern överträffat originalet.



hörde den för första gången på papercut idag, samtidigt som jag plockade ner david lynchs 'blue velvet' från hyllan. märkligt sammanträffande. senare ikväll när jag tittade på filmen började jag automatiskt nynna på den varje gång isabella rossellini lustfyllt tog emot ett knytnävsslag i ansiktet.