camus can do, but sartre is smartre

skillnaden mellan camus och sartre är att camus reflekterar känslan av livets meningslöshet, medan sartre dessutom reflekterar kring den. ingen kan fånga själva essensen av den känslan, panikartad och verklighetsupplösande, som sartre.

om man får vänta några timmar eller några år är samma sak när man tappat illusionen om att vara evig.

eftersom det i första hand var språkets torftighet som störde mig i främlingen och inte dess innehåll, hade det varit orättvist att bedöma boken på den grunden. det är ju inte camus själv jag läser utan en översättning. visserligen en som hyllats för att vara mycket mer trogen originalet än tidigare version, men inte desto mindre. jag har därför inte recenserat camus bok, utan skrivit om översättandet och hur jag letar efter textens kärna:

främlingen

simon g

jag vill ha honom som actionfigur.



ja herrejävlar vilken semester det va.



hans pappa är för övrigt professor i kognitionsvetenskap och "en av sveriges internationellt mest uppmärksammade filosofer".

en midsommarnatts mardrömsmorgon

alkonauten förklarar:

- så ändras rumsuppfattningen hos den av alkohol överdoserade, att avstånd får absolut relevans medan riktning som koncept upphör att existera. det logiska resonemanget hos den av alkohol överdoserade ter sig således följande:

jag är långt hemifrån. bålsta är ännu längre hemifrån. alltså kan det där tåget det står bålsta på omöjligen ta mig hem. alltså sitter jag kvar och tittar på när mitt tåg jag väntat på i en halvtimme åker iväg. klockan fem en svinkall midsommarmorgon.

radioaktivität

underbar uppdaterad version från electropionjärerna. häftigt att gruppen som varit med och lagt grunden för all modern electro gör en sorts electrobuffé av sin klassiker med lite acid, lite minimal, lite psy, lite ambient och till och med ett tyngre, svängigare groove 1,38 in i låten som nästan känns en smula dub-igt. som vore originallåten ett magnetiskt urämne på flygtur genom den elektroniska musikhistorien, tilldragandes småpartiklar av alla varianter som uppstått ur det.



originalet (just for good measure):

martyrskap omvärderat

inte alls så, herr vonnegut. det finns en grundläggande skillnad, mellan att dö för sin sak och att döda.

m

i bästa fall uppnår han en fulländad balans mellan fängslande råmaterial, stimulerande språk, utsökt berättarstruktur och sinnesvidgande slutsatser. i värsta fall ger han sig hän åt det aldous huxley träffande beskrev som de lärdas fruktlösa tendens att ägna all verksamhet åt att försöka besvara ”who influenced whom to say what when.” ett slags intellektuell rundgång, med andra ord. namedropping på högre nivå.

min recension av carl-johan malmbergs essäsamling m uppe på bokbloggen.

lagom är bäst

för övrigt är det värt att fundera över varför amerikansk film är beredd att behandla hela spektrat av fenomenet droger - från sinnesvidgande upplevelser till misär - medan svensk envisas med att fokusera på det senare. är vi måhända så låsta i vårt juridiska och moraliska antidrogparadigm att inte ens konsten får fungera som frizon?

ransonering

- på måndagar behöver svenskar inte kultur. därför håller vi på kulturhuset stängt. för då behöver svenskar inte kultur. på måndagar.

marquis de simon

jag läste sällan serier som barn (annat än kalle ankafrågamigintevarför) och missar därmed helt och hållet nostalgiaspekten av den marvel revival som råder på filmfronten.

däremot köpte jag black hole under min tid i andningshålet göteborg och har sen dess upplevt en annan sorts passion kopplad till serieformen. kanske lite mer distanserad än den jag aldrig upplevde som barn, eftersom jag varken läste stålmannen eller x-men. det är inte hjältar att identifiera mig med jag letar efter utan... jag vet inte. onödigt att försöka sammanfatta min åtrås obskyra objekt i en mening. poängen är att jag i vuxen ålder har skaffat mig en guilty pleasure - att raida serieteket på jakt efter verbovisuella kickar och jag är just på väg att lämna tillbaka en påse full med serieböcker varav simon gärdenfors simons 120 dagar var den klara vinnaren.

med en naiv, enkel stil som påminner om en blandning av manga och japanska tv-spel från tidigt 90-tal tecknar han fram en amoralisk historia om hur han soffsurfar i 120 dagar och hinner med allt från att ligga med jagvetintehurmånga tjejer till att bli bjuden på meskalinkaktusar, promota sitt band (las palmas) och bli mordhotad. och komma till djupa insikter om livet, men allt i en så lättsam, humoristisk och ärlig ton att det inte går att inte sluka alltihopa.