bortom nihil - tool illustrerat av unkle

konsten är att tända eld i vakuum.

det är det som som skiljer ett band som tool från ett band som shining. det senare är ett av dem svartaste jag hört, nästan unikt i sitt slag och inom black metal. även om genren i övrigt förmedlar ett antispirituellt budskap vittnar de ockulta inslagen om en sorts fascination för mystiken. skiljelinjen mellan mystik och spiritualitet är knappast självklar. shining däremot, står med båda fötterna på - eller rättare sagt i - jorden. ren destruktivitet riktad mot kroppslig materia. hat och självhat. inga pompösa hyllningar till satan. inte ens skogsromantik som förmildrande omständighet.

på andra änden av det spirituella spektrat finns band som kula shaker. en sorts psykedelisk poprockversion av hare krishna. govinda jaya jaya.

det är inte svårt att bekräfta tomrummet. det finns där. lika enkelt är det att förneka det. vi behöver bara hyperventilera.

konsten är att tända elden. att våga ta vägen genom de mörka rummen men inte stanna där.

i och med insikt ska du förgå, menar shining. great hosannah, sjunger kula shaker.

det är där ett band som tool skiljer sig.

and in my darkest moment, fetal and weepin'
the moon tells me a secret, my confidant
as full and bright as i am, this light is not my own and
a million light reflections pass over me.

it's source is bright and endless, she resuscitates the hopeless
without her we are lifeless satellites dreamin' dreams
and as i pull my head out, i am without one doubt, don't want to be down here
soothing my narcissism, i
must crucify the ego before it's far too late, i pray the light lifts me out

inget löfte om en ny tidsålder. ingen självömkande sång om undergång. bara ett konstaterande av hålet och ett hopp om att hitta det som är bortom; att genom insikt stoppa tunnelns förintande flöde:

Essä: Upplyst av mörker

Få människor är fullkomligt främmande för skrämmande filmers lockelse. Att då och då gripas av längtan efter ryggradsrysning och skräckfilmsrus är måhända något allmänmänskligt. Men det är inte det jag talar om. Jag talar om ett intresse som blir en livsstil, en livsstil som formar en världsuppfattning. Jag talar om en dragning, eller varför inte: Ett sökande.

Jonas Danielsson kallar det i sin suveräna doktorsavhandling Skräckskönt (utgiven av h:ström – Text och Kultur, 2006) för skräckfilmsbruk. En utmärkt benämning, i synnerhet då begreppet ”bruk” implicerar en högst närvarande potential, en mot ett nästa steg där bruket övergått i något annat.

Vad är nu detta? Ännu en panikmoraliserande varning för fiktiva hemskheters faror? Ett likställande mellan betraktandet av filmvåld och utövandet av verkligt sådant? Inte alls. Likt Danielsson och hans informanter tillhör jag själv (eller har åtminstone tillhört) skräckfilmsbrukarnas brokiga skara. Precis som dem har jag – under alla de år då mitt intresse för detta filmkonstens sidospår utvecklats och invecklats – sett och argumenterat mot samhällets misstänksamhet och fördömande. Inte desto mindre har mitt intresse gett upphov till en oavbruten inre diskussion om dess eventuella baksidor, en diskussion som jag efter att ha läst Skräckskönt inser att jag inte har varit ensam om att ägna mig åt. Självreflektion hör skräckfilmsbruket till.

Den tämligen polariserade debatten lämnar dock föga utrymme för ett offentliggörande av denna inre diskussion. När löpsedlar skapar opinion genom att påpeka att ”mördaren hade tittat på skräckfilmer” tvingas skräckfilmsbrukaren dölja sin självrannsakan och inta en orubblig försvarsposition där all kritik bemöts med en väl inlärd retorik om moralpanik, hyckleri och ignorans. Danielssons avhandling river så att säga muren. Genom ett kritiskt inifrånperspektiv lyckas han, utan att inta pressens spekulativa ståndpunkt, belysa skräckfilmsbrukarens ifrågasättande av det egna intresset. Frågan som vill besvaras är: Varför har jag detta intresse och vad gör jag mot mig själv då jag bejakar det?

Att se på mysrysare för att bli skrämd och underhållen är i mina ögon tämligen oproblematiskt. Det är visserligen paradoxalt att obehag kan fungera i egenskap av underhållning och teorierna kring hur detta är möjligt är många. Likväl handlar det om ett allmänmänskligt fenomen och jag är mer intresserad av anomalier.


Skräckfilmsbruket går bortom att låta sig underhållas. Att aktivt söka efter det visuella våldets extremer, att leta reda på de filmer som upprört, chockerat och helst av allt varit förbjudna bottnar i ett helt annat behov än det som den senaste skräckisen på bio kan uppfylla.
”(Jag) tror inte de där filmerna är underhållning för de flesta på det sättet, det är mer en masochistisk handling”, säger ”David”, en av Danielssons informanter. Och visst stämmer det. Det finns något element av emotionell självstympning i betraktandet av filmer som Cannibal Holocaust eller Guinea Pig: Devil’s Experiment. Den visuella chocken har förmågan att temporärt dämpa den inre ångesten.

Men skräckfilmsbruk handlar om mer. Ett intresse som blir en livsstil som formar en världsuppfattning. Eller kanske är det tvärt om, en världsuppfattning som ger upphov till ett intresse som blir till en livsstil? Nej, med största sannolikhet rör det sig om en växelverkan, filmerna ger näring åt och bekräftar något som redan ligger latent. Sökandet går ut på att skingra den förljugna världsbildens dimma, att se verkligheten för vad den är. Likt mystikern menar skräckfilmsbrukaren att den rådande världsbilden är en illusion och bruket av skräckfilmer blir brukarens meditation.


Olle Sjögren talar i sin bok Inte riktigt lagom?: om ”extremvåld”, filmcensur och subkultur om begreppet ”peel your eyes”, att flå ens ögon och tvinga en själv att se det man annars blundar för. Mina tankar leds ofrånkomligen till berättelsen om buddhistmunken Bodhidharma, som efter sju års meditativt stirrande in i en vägg råkade somna. Ursinnig över att ha avbrutit sin väg mot upplysning skar av sina ögonlock för att försäkra sig om att aldrig somna igen. Likt Bodhidharma flår skräckfilmsbrukaren sina ögonlock och väljer det visuella våldets mörka väg mot medvetenhetens upplysning.

Jonas: Vad är det viktigt att bli medveten om? Hur ond världen är, eller hur ska jag säga […]
Jan: Ja, det är bara för att den är det! Jag tycker inte om att folk som liksom går omkring och lever i sin lilla, trygghet.

Men sedan då? De filmer ”Jan” talar om har glidit över fiktionens gräns; I sin strävan efter sanning har hans skräckfilmsbruk övergått i ett mörkermissbruk. Själv höll jag mig inom fiktionens ramar, men även för mig bidrog år av självvald visuell våldtäkt till ett slags mörkerupplysningens meningskollaps. Så oavsett om löpsedlarna – vilket jag är övertygad om – ljuger, återstår frågan: Har sökandet i slutändan gynnat sökaren själv?

- Juni, 2007

Essä: "V-Juice"

Man kan säga att 80-talet formade min vampyrestetiska smak. Först den kanadensiska serien från '86, The Little Vampire. Pojken som spelade Rüdiger var lik mig och identifikationen var total. Så pass att min oroliga mor pedagogiskt påpekade att jag absolut får träna på att flyga, men alltid nerifrån och upp. Inte tvärtom. Troligtvis lades grunderna där, för min skräckfilmspassion och fascination för vampyrer.

Några år senare, när jag var gammal nog att titta på filmerna vars omslag jag aldrig kunde slita ögonen från i videobutiken, fann jag min förälskelse. Jag måste ha sett Fright Night Part 2 femton gånger. Såhär i efterhand en förmodligen medioker skräckkomedi med halvtaskiga effekter, men som 8-åring var jag som förtrollad. Scenen då den androgyne glampunkvampyren glider fram ur dimman på sina rullskridskor och kastar sig över sin stackars middag (frukost?) gav mig gåshud. Och musiken, musiken. För evigt ingraverad i det auditiva lagret av min själ.



Grace Jones bisarra performancedans i Vamp kunde mycket väl ha traumatiserat mig. Om jag nu hade uppfattat den sexuella undertonen. Men jag misstänker att det var mysteriet och möjligheterna, inte min förpubertala libido, som drog mig till vampyrmyten. Och estetiken. Kläderna och frisyrerna som gör att riktiga vampyrer alltid kommer att vara 80-tal i mitt medvetande. Jag måste ha hyrt de flesta vampyrfilmer som fanns tillgängliga i Stockholms videobutiker på den tiden. Vissa nätter drömde jag intensiva drömmar där jag nybiten slängdes mellan euforin över möjligheterna som öppnade sig och sorgen över att aldrig mer få träffa min familj.

Men allt det där var länge sen. Vampyrerna har intagit en perifer plats i mitt medvetande och det var mest för underhållningens skull jag började titta på HBO:s nya serie True Blood. Och känslan är väl knappast densamma. Men det gläder mig att vampyrmytens sista bloddroppar inte har sugits ut än. Det finns fortfarande aspekter att utforska. I det här fallet är det tanken om samlevnad man leker med. Vampyrer som kommit ut ur kistan och kräver lika rättigheter.

Och "V-Juice". Samlevand förutsätter någon form av reciprocitet. Även om majoriteten aldrig får tillgång till vampyrernas ofrivilliga återgäldning är det helt klart här som samlevnadens mest lockande aspekt ligger. Några droppar vampyrblod på en liten bit papper och sinnena vidgas, perceptionsförmågan ökar hundrafalt, sår läker, världens fylls av liv. Oerhört olagligt, givetvis. Men kanske lösningen på mina barndomsdrömmars dilemma. I True Blood kan man ta vampyrturen på natten och återvända oskadd till sina nära och kära nästa morgon.

slutna pupiller

jag brinner helt enkelt inte för film som jag gjorde. sådär lagom tills jag får ut min examen. frågar mig om jag inte borde ha satsat på musik- eller litteraturvetenskap stället. å andra sidan beror min nuvarande passion för dessa två konstformer förmodligen på att jag inte akademiserat sönder dem.

stänger därmed filmbloggen. lyckades prestera en ny text till den. det blev med andra ord ingen revival den här gången. har kanske lämnat filmfunderingarna bakom mig.

essäerna hamnar här istället.

project ascension

tanken är inte att jag ska omvandla vidga till en sån där cool musikblogg där alla hipsters kan streama rätt klubbhit innan den (i bästa fall hiten, i värsta fall hipstern) blir so last friday. jag är och förblir en smula perifer i de flesta kulturella kontexter, även de jag dras till. trendsättandet får de i centrum ägna sig åt.

nevertheless: jag kan inte inte tipsa om skön musik när jag hör den. och just nu står den för dubstep.

the sound of the future

en till tung mix av excision.

inför återkomsten

nu är det bara två veckor kvar på denna sida av atlanten. hemlängtan is an understatement. men så har det alltid varit. var jag än är och hur jag än trivs saknar jag förr eller senare mitt så kallade stockholmsliv.

lider av post-electrorgasmisk stress för tillfället; creamfieldsfestivalen är en drog med tunga avtändningssymtom. måste se till att lindra mig med rejäla doser hyper hyper och andra sköna undergroundklubbar när jag kommer hem. får se om vintern blir lika peppad som sommaren och hösten har varit. min trognaste partypartner för den typen av sammanhang är ju i london tills vidare...

efter att ha hittat den här oslagbara mixen har min kärlek till dubstep vuxit sig ännu lite starkare. diary of an afro warrior har varit en ständig följeslagare på den här resan och efter att ha lyssnat på excisions darkside-mix är jag rätt såld. känns, om inte annat, fräscht att för en gångs skull inte upptäcka en genre 15 år efter att alla andra slutat lyssna på den. måste se till att gå på lite fler dubstep-fester när jag kommer hem, även om:

creamfields forever

när känslan vägrar förvinna, när beatet fortsätter slå i huvudet och kroppen dansar av sig själv dagar efter att musiken tystnat, då vet man att man varit med om något stort. creamfields 2008 i buenos aires. en electroextravaganza utan dess like, 100 000 audiovisuella volt genom kropp och själ.

sleep deprivation med simian mobile disco i hörlurarna just nu och jag är tillbaka till en av festivalens absoluta höjdpunkter. men först hernán cattaneo, argentinas house-dj nummer 1 och en helt suverän början på vår kväll. spelning i ett jättetält, en katedral av elektroniska ljud och ljus. avlånga fyrkantiga lampor hängande från taket ändrar färg när man rör blicken från en till en annan.

808 state på huvudscenen kör riktigt hårt och samtalet med min nyfunne, kindtuggande vän handlar om front 242 och industrial.

simian synkroniseras med sällskapets kemiska klimax. serotoninet flödar runt omkring mig och jag hänger med i svängarna bäst jag kan, lagligt laddad med skumpa och jämna doser speed (energidrycken som förgyllt mina klubbkvällar här, inte den andra sorten). fullkomligt galna acid-effekter dragna till det uthärdligas absoluta spets avslutar kvällens förmodligen bästa spelning.

nästa höjdpunkt: booka shade. första gången jag ser dem live och trummisens aerobiska utstrålning is fucking with my karma, men när body language (interpretation) väl kommer är simians syskon givna. en dubbel tron för kvällens kungar, tack!

stannar lite för länge på erick morillo och tappar bort mitt sällskap. klockan är 4 och peppen börjar släppa i takt med att jag inser att jag kanske kommer vara tvungen att ta mig hem själv. kåkstäderna jag åkte förbi på väg till festivalområdet kommer upp som besvärande minnesbilder och varningarna om att ta det jävligt försiktigt på väg ut från festivalen gör att jag håller mig kvar en liten stund till. bra tänkt, visar det sig, eftersom jag efter 45 minuter äntligen stöter på två från sällskapet som också tappat bort resten. vi drar till cassius och jag är för trött och låg för att bli imponerad.

efter cassius och en kväll av jämna house- och technobeats hamnar vi i ett litet tält där någonting känns lite annorlunda, lite tokigare, lite mer livfullt. på scenen en ung, argentinsk dj bakom ett turntable. bakom honom två skuttande jättekaniner. i högtalarna överenergisk drum'n'bass med hardcore-twist. på dansgolvet hela vårt borttappade sällskap. temperaturen höjs till en explosiv slutspurt, någonstans i bakhuvudet hör jag en röst som ropar benhinneinflammation!!! men att ens hålla en fot i marken när bad boy orange kör igång är en fysisk omöjlighet.

xanadu of yesteryear

obebodd villa i buenos aires

mar del sur

i en ständigt sovande by finns ett strandhotell från förförra seklet.

ingen bor där längre och väggarna håller på att vittra.

massa och maktlöshet

även ageyev är skeptisk till folkmassor i enkelriktad rörelse, om de så rör sig mot det ädlaste av mål:

but have a good look at us as we come out to revolt in the name of humanity, have a good look at our faces, our lips, and especially our eyes, and if you refuse to see that you are surrounded by wild animals then you had best beat a hasty retreat: your inability to distinguish man from beast may cost you your life.

retro-emo

and this zander began barking something in my ear about a sniffing session he and his friend had set up for the evening.

en socialt missanpassad tonåring beskriver självrannsakande sin yttre och inre värld, sin komplicerade relation till klasskamraterna i elitskolan, tjejerna han plockar upp från gatan för att slänga iväg så fort han fått sitt, skammen han känner för sin gamla mamma och skuldkänslorna som följer, kvinnan han inleder en kärleksaffär med men förlorar på grund av sitt känslomässiga handikapp och så småningom missbruket han sjunker ner i.

självutlämnande tonåringars depressiva bekännelser är knappast sällsynta. vissa gör karriär på sin misär, andra nöjer sig med bloggar och bilddagböcker. det finns en hel industri kring sårbara och sårade ungdomar och frågan är vad som egentligen förloras när allt privat blir publikt. vad händer när det självterapeutiska utelämnandet omvandlar tonåringen till en bild, eller än värre, en produkt?

det är frågor för 2000-talet. påstått självbiografiska novel with cocaine är särskilt intressant eftersom den skrevs under en tid då själva begreppet 'tonåring' ännu inte hade uppkommit. unge vadim kämpar inte bara med sig själv utan även med sitt 1910-tal och uppladdningen inför den ryska revolutionen. han avundas bittert överklassen men står inte ut med de blivande revolutionärernas svartvita världsbild.

while i was accostumed to hiding my feelings behind a veil of cynisism or, at best, making a joke of them, burkewitz used his highflown ideals to condemn both humor and cynicism: humor, because he felt the precense of cynisism in it, and cynicism, because he felt the absence of humor in it.

jag är tre fjärdedelar in i boken och ensamme vadim har precis blivit inbjuden till sin första kokainfest. han tackar ja, inte på grund av något vidare intresse för droger, utan för att on that evening, as on every other for that matter, i had no idea what to do with myself or where to go.

ballard i backspegeln

i slutändan är super-cannes mest en elak pojkes pubertala våldsfantasi, en genomgående hyllning till våldets förlösande kraft, vare sig detta gäller tyrannernas självterapeutiska sessioner eller rebellens slutliga revolt.

visserligen effektiv, jag läser den med nöje och låter min egen fantasi stimuleras av all perversion och immoralitet j.g. ballard lyckas klämma in på 392 sidor. men längre räcker inte bokens anspråk. en fantasifull lek med våldets potential. en spekulation kring självframkallad, temporär galenskap som botemedel för elitens åkommor. psykopati i hälsans namn.

samtidigt den tvetydiga kritiken representerad av huvudpersonen paul sinclair, som å ena sidan fascineras av denna nya, fascistiska psykologi, å andra sidan ser dess latenta faror.

boken börjar strax efter ett till synes vansinnesdåd - ett massmord på en rad högt uppsatta personer - och jobbar sedan fram till det föga överraskande slutet för att avpatologisera den framlidne mördaren, få oss att förstå varför hans dåd var den logiska kulmen för den psykologiska metod som tillämpas på elitsamhället eden-olympia.

underhållande? ja, på sitt eget skevt korrumperande sätt. men att som en kritiker kalla den för det nya århundradets överlevnadsbok ter sig en smula skrämmande.