with my feet upon the ground i lose myself between the sounds and open wide to suck it in i feel it move across my skin
i'm reaching up and reaching out i'm reaching for the random or what ever will bewilder me what ever will bewilder me and following our will and wind we may just go where no one's been we'll ride the spiral to the end and may just go where no one's been
det är det som som skiljer ett band som tool från ett band som shining. det senare är ett av dem svartaste jag hört, nästan unikt i sitt slag och inom black metal. även om genren i övrigt förmedlar ett antispirituellt budskap vittnar de ockulta inslagen om en sorts fascination för mystiken. skiljelinjen mellan mystik och spiritualitet är knappast självklar. shining däremot, står med båda fötterna på - eller rättare sagt i - jorden. ren destruktivitet riktad mot kroppslig materia. hat och självhat. inga pompösa hyllningar till satan. inte ens skogsromantik som förmildrande omständighet.
på andra änden av det spirituella spektrat finns band som kula shaker. en sorts psykedelisk poprockversion av hare krishna. govinda jaya jaya.
det är inte svårt att bekräfta tomrummet. det finns där. lika enkelt är det att förneka det. vi behöver bara hyperventilera.
konsten är att tända elden. att våga ta vägen genom de mörka rummen men inte stanna där.
i och med insikt ska du förgå, menar shining. great hosannah, sjunger kula shaker.
det är där ett band som tool skiljer sig.
and in my darkest moment, fetal and weepin' the moon tells me a secret, my confidant as full and bright as i am, this light is not my own and a million light reflections pass over me.
it's source is bright and endless, she resuscitates the hopeless without her we are lifeless satellites dreamin' dreams and as i pull my head out, i am without one doubt, don't want to be down here soothing my narcissism, i must crucify the ego before it's far too late, i pray the light lifts me out
inget löfte om en ny tidsålder. ingen självömkande sång om undergång. bara ett konstaterande av hålet och ett hopp om att hitta det som är bortom; att genom insikt stoppa tunnelns förintande flöde:
oh yeah... oh yeah... oh yeah the moon... beautiful the sun... even more beautiful oh yeah... oh yeah... oh yeah
beautiful oh yeah... oh yeah...
good time
taxiresor gör mig alltid lite obekväm; det är något med alltför närgånget reciprokala relationer av ekonomisk art som bränner lite. emedan vännerna pratar loss med chauffören sitter jag och känner mig otillräcklig/otacksam. jag vill bara fram, jag har inget att säga mannen bakom ratten, men känner mig i mitt tigande som en känslokall torsk som slänger sedlarna på horan efter att ha använt henne. jag tackar alltid när jag kliver ur.
därför var hemresan igår höjdpunkten på kvällen. därför kan en taxiresa bli en uppenbarelse. melodin känns bekant, mer än bekant, min. musik du lyssnat på så mycket att du införlivat den. my shadow's shedding skin. något om hur tool påminner honom om makedonsk musik, hans. vi pratar roskilde 2006. pink floyd. 60-talsmusik. innan jag kliver ut frågar jag om jeffersson airplane. innan jag kliver ut har jag en lapp i handen med ordet "yello" på. schweiziskt synthduo från 80-talet. aldrig hört talas om.
kommer hem. googlar.
oerhört märkligt. inte helt tilltalande estetik. eddie meduzas onanistiska musikvideo på svamp (om man ska vara riktigt skeptisk). inte desto mindre: 1,18 GB ny musik på datorn när jag vaknar.
