övergivna platsers aura

möjligen mitt absoluta favoritstycke av mahler. virvlande men nyanserat och med de där oemotståndliga influenserna av judisk folkmusik.



och en ny recension finns på bokbloggen. jan jörnmark har skrivit en bok om övergivna platser, en företeelse som intresserar mig oerhört mycket, men tyvärr inte från det ekonomihistoriska perspektiv han utgår från. den övergivna platsen är för mig en mer benjaminsk fråga:

den övergivna fabriken fyller inte längre sin ursprungliga funktion och blir således en rent estetisk entitet. den aura som enligt walter benjamin gick förlorad i och med den mekaniska reproduktionen av ett konstverk (och i en postmodern värld är ju som bekant allt en reproduktion, en kopia utan original) intar auran åter de massproducerade objekten, eftersom förfallet skänker dem unicitet.

(från en essä om tarkosvkijs stalker jag skrev för en kulturtidning som inte längre trycks).

hobo humpin' slobo babe

jag var 10 år '94 och tillhör därmed den så kallade generation y, som det skrivits en del om på senaste tiden. vi är totalt illojala, lever för att förverkliga oss själva, tror inte på något som av någon betecknats som 'sanning' och lär väl sluta som a) kreatörer eller b) söndersyrade psykfall.

vi är barn av postmoderniteten, uppvuxna i en värld av kopior utan original. 'allt fast förflyktigas' - en radikal tanke en gång i tiden - ter sig för oss främmande och föråldrad. i vår tid har själva skillnaden mellan fast och flytande lösts upp. walter benjamin frågade sig på 30-talet vad som händer med konstverket i den tekniska reproduktionens tidsålder. kan man över huvud taget tala om ett original när verket är tusentals identiska skivor eller filmrullar? det finns ju bara en äkta mona lisa men vilken är den äkta borta med vinden? 70 år senare, när teknisk reproduktion har blivit digital, är inte bara originalet utan även kopian på väg att bli en abstraktion. en koan för 2000-talet är kanske "vad väger en mp3-fil i handen?"

jag var som sagt 10 år '94 och risken finns för att det i sig kommer att räcka som förklaring för mina framtida diagnoser, men om inga andra sanningar finns så finns åtminstone denna: henrik schyffert var, vid sidan om filmnet, nåt av det häftigaste vi hade på den tiden.