marquis de simon

jag läste sällan serier som barn (annat än kalle ankafrågamigintevarför) och missar därmed helt och hållet nostalgiaspekten av den marvel revival som råder på filmfronten.

däremot köpte jag black hole under min tid i andningshålet göteborg och har sen dess upplevt en annan sorts passion kopplad till serieformen. kanske lite mer distanserad än den jag aldrig upplevde som barn, eftersom jag varken läste stålmannen eller x-men. det är inte hjältar att identifiera mig med jag letar efter utan... jag vet inte. onödigt att försöka sammanfatta min åtrås obskyra objekt i en mening. poängen är att jag i vuxen ålder har skaffat mig en guilty pleasure - att raida serieteket på jakt efter verbovisuella kickar och jag är just på väg att lämna tillbaka en påse full med serieböcker varav simon gärdenfors simons 120 dagar var den klara vinnaren.

med en naiv, enkel stil som påminner om en blandning av manga och japanska tv-spel från tidigt 90-tal tecknar han fram en amoralisk historia om hur han soffsurfar i 120 dagar och hinner med allt från att ligga med jagvetintehurmånga tjejer till att bli bjuden på meskalinkaktusar, promota sitt band (las palmas) och bli mordhotad. och komma till djupa insikter om livet, men allt i en så lättsam, humoristisk och ärlig ton att det inte går att inte sluka alltihopa.

belushi

det krävs ett komiskt geni som john belushi för att göra brando/corleone fullkomligt retarderad och samtidigt få till honom precis rätt.



he lived fast and died young, belushi. dog 33 år gammal i en speedball-olycka (en farlig sport, har jag hört). jag undrar om man inte redan i det här klippet ser och hör vart han var på väg, denna hans första audition för programmet som skulle göra honom världsberömd - saturday night live.

m

varje kvinna som föder ett barn dömer detta barn till döden. det är sanningen hos födandet: utan det, ingen död.

har äntligen fått hem en ny bok att recensera, en massiv essäsamling av carl-johan malmberg. knappt börjat men misstänker redan att jag har en liten guldgruva i handen.

sub

bland kultfilmer och klassiker finner man bong load girls vo. 1. mediokra hardcore-scener varvas med tung stonerrock, rök och trippiga digitala visuals. 100% förvirrat. 100% avtändande. men fan vad sugen man blir på att tända på.

jag älskar mitt jobb.

när jag fastnar i omslagsskrivandet (det blir mer rakad yul brynner än bäver) smyger jag mig in på butikslagret och låter mig inspireras av titlar som bend over boyfriend, the da vinci load och kanske härligast av alla – the texas asshole massacre

det där som aldrig hände

då och då händer det, inte sällan på krogen, att någon plötsligt presenterar en purfärsk konspirationsteori han eller hon (för det mesta han) gjort till sin sanning och nu måste sprida. rent instinktivt stänger mitt känslointag ögonblickligen av. jag nickar kanske lite och låtsas lyssna, inflikar i bästa fall en vagt ifrågasättande kommentar som med största sannolikhet inte når fram. jag är någon annanstans.

det handlar inte om att jag är konformist. det handlar om att själva ordet 'konspiration' ger mig obehagliga konnotationer. det handlar om att jag känner att den som tror sig veta att 11 september arrangerades av bush och hans moster, eller rent av aldrig ägde rum, inte har långt till att förneka andra historiska skeden. peka ut andra konspiratörer.

torbjörn elensky slår huvudet på spiken i sin krönika i dn idag.

urkonspirationen är den judiska. judarna sägs ha manipulerat oss alla till liberalism och demokrati liksom kommunism och plutokrati. de har startat både franska och ryska revolutionen och världskrigen. påståenden som i dag har skrämmande stor spridning både i väst och i arabvärlden. förintelseförnekare och konspirationsteoretiker är samma andas barn.

elensky bjuder dessutom på en tänkvärd, måhända något förlåtande men desto mer stimulerande analys av fenomenet: konspirationsteoretiseringen är närmast religiös till sin art. den bottnar i en förhoppning om att "går det att styra världen exakt dit man vill, ligger det nära till hands att anta att bara den onda makten förintas så kan den goda ta över, och göra världen till en lycklig plats för alla."

ur djupen ropar jag på dig

ett stycke svensk seriekonst som växer.

hela recensionen finns på bokbloggen.com.

mono/phono

stockholms vänligaste klubb fixade spontanfest i min barndomspark. grymt ljud och fin stämning. electro + eftermiddagssol är en solklar kombination. hoppas innerligt att det blir fler liknande tillställningar framöver. det finns hippie-hopp om stockholm.