lagom är bäst

för övrigt är det värt att fundera över varför amerikansk film är beredd att behandla hela spektrat av fenomenet droger - från sinnesvidgande upplevelser till misär - medan svensk envisas med att fokusera på det senare. är vi måhända så låsta i vårt juridiska och moraliska antidrogparadigm att inte ens konsten får fungera som frizon?

sub

bland kultfilmer och klassiker finner man bong load girls vo. 1. mediokra hardcore-scener varvas med tung stonerrock, rök och trippiga digitala visuals. 100% förvirrat. 100% avtändande. men fan vad sugen man blir på att tända på.

jag älskar mitt jobb.

när jag fastnar i omslagsskrivandet (det blir mer rakad yul brynner än bäver) smyger jag mig in på butikslagret och låter mig inspireras av titlar som bend over boyfriend, the da vinci load och kanske härligast av alla – the texas asshole massacre

drugs are bad, m'kay?

vinkat av henne och funderar på hur jag ska tillbringa första ensamstunden på en vecka. svänger till höger utanför cityterminalen, kliver över till kungsholmen och tänker tidning + frukost = värt. köper svenskan (20 jävla kronor!), hittar en vice på vägen (jag kunde ha sparat 20 jävla kronor!) och sätter mig på ett alldeles särskilt café.

det var här jag blev av med fikaoskulden. första gången på riktigt. på eget initiativ. utan vuxna (nu var vi vuxna). det var en av de första dagarna på gymnasiet, jag gladdes åt att ha blivit en sån som sitter och fikar med sina nya klasskamrater och förfasades över att jag precis hade lagt ut 50 kronor på en kaffe och en kaka. det kostar att vara en del av gemenskapen.

men nu är mitt sällskap stilleben: en kaffe, en fralla, en svenskan och en vice. jag skyndar mig igenom dagstidningen och ger mig på tidskriften. det tar bara några minuter innan den börjar kicka in. det här är benso i pappersform. det här är det sociala patosets antites.

det finns något oerhört befriande med det disassociativa sätt på vilket vice tar sig an världen. det är inte det att tidskriften blundar, tvärt om. i februarinumret finns till exempel ett fotoreportage om kroniska alkoholister i ett danskt servicehus och en artikel om musik och kriminalitet i fattiga neapel. tidskriften håller ögonen öppna för tillvaron. den vägrar bara ta den på allvar.

texter om misär varvas med 6-sidiga artiklar om penisformade psilocybinsvampar och krönikor om att bröstmjölk är nyttigare än komjölk (bildbevis bjuds). allt kan vara häftigt, allt kan vara style. och det är självklart oerhört politiskt inkorrekt. konformistiskt. nihilistiskt. och det är så långt från '68 man kan komma. och det är lustgas för folket (ett fotoserie om lustgasens effekt på snygga människor finns för övrigt i samma nummer). men vilken lustgas!

vilken lycka att för en stund få lätta på varats olidliga tyngd, låta det bottenlösa tredimensionella djupet reduceras till tvådimensionell estetik, skratta kallt och rått åt allt och alla, få känna sig som en utomstående oberörd iakttagare av existensen istället för att vara ett offer för den.

för övrigt berättar sida 78 (med sedvänlig ironi och distans) om hur skitig den lagliga drogindustrin är. spice, som säljs som ett lagligt alternativ till cannabis och marknadsförs som en 'herbal blend', har ju varit lyckan för en hel generation stonerfjortisar. man har förundrats över att denna blandning av naturliga örter som var för sig är lika potenta som kamomillte, i kombination håller kidsen stenade fem gånger längre än riktigt gräs. nu vet man varför.

bränslet i raketen är självklart varken innehållsförteckningens 'dwarf scullcap', 'siberian motherwort' eller 'indian warrior', vad fan den sista nu är för något, utan en rc, en oklassad, syntetisk substans som kryddar kryddorna utan att nämnas någonstans. kidsen tror att de blir stenade på blommor när det är syntetiska dundercannabinoider som gör jobbet. oerhört underhållande att höra. dessvärre oerhört cancerframkallande. spice is spiked, med andra ord. stay off it, kids.

techno, inte tvärflöjt

progg-revival råder bland stefan thungrens popnördiga vänner och han känner sig orolig över att tvärflöjtsrock som ligger farligt nära new age-musik återigen väcker nyfikenhet 2009. han är så skraj att han inte bara tillägnar problemet en krönika, utan även sin senaste stockholmsnattstripp.


humorn ligger, för den som missar den, i parallellen mellan progg och knark. småkul, absolut.

min egen proggromans tändes med roger waters roskildespelning 2006, rykte starkast något år senare och har sen dess sakta slocknat och ersatts av electro. enligt thungren gör jag numera alltså alldeles rätt. enligt mig resonerar han alldeles fel. dels är gränsen mellan progg och electro inte alltid självklar. dels är den tidiga house thungren förespråkar som motgift till knarkig new age rätt mycket... ja, vad ska man kalla det?

creamfields forever

när känslan vägrar förvinna, när beatet fortsätter slå i huvudet och kroppen dansar av sig själv dagar efter att musiken tystnat, då vet man att man varit med om något stort. creamfields 2008 i buenos aires. en electroextravaganza utan dess like, 100 000 audiovisuella volt genom kropp och själ.

sleep deprivation med simian mobile disco i hörlurarna just nu och jag är tillbaka till en av festivalens absoluta höjdpunkter. men först hernán cattaneo, argentinas house-dj nummer 1 och en helt suverän början på vår kväll. spelning i ett jättetält, en katedral av elektroniska ljud och ljus. avlånga fyrkantiga lampor hängande från taket ändrar färg när man rör blicken från en till en annan.

808 state på huvudscenen kör riktigt hårt och samtalet med min nyfunne, kindtuggande vän handlar om front 242 och industrial.

simian synkroniseras med sällskapets kemiska klimax. serotoninet flödar runt omkring mig och jag hänger med i svängarna bäst jag kan, lagligt laddad med skumpa och jämna doser speed (energidrycken som förgyllt mina klubbkvällar här, inte den andra sorten). fullkomligt galna acid-effekter dragna till det uthärdligas absoluta spets avslutar kvällens förmodligen bästa spelning.

nästa höjdpunkt: booka shade. första gången jag ser dem live och trummisens aerobiska utstrålning is fucking with my karma, men när body language (interpretation) väl kommer är simians syskon givna. en dubbel tron för kvällens kungar, tack!

stannar lite för länge på erick morillo och tappar bort mitt sällskap. klockan är 4 och peppen börjar släppa i takt med att jag inser att jag kanske kommer vara tvungen att ta mig hem själv. kåkstäderna jag åkte förbi på väg till festivalområdet kommer upp som besvärande minnesbilder och varningarna om att ta det jävligt försiktigt på väg ut från festivalen gör att jag håller mig kvar en liten stund till. bra tänkt, visar det sig, eftersom jag efter 45 minuter äntligen stöter på två från sällskapet som också tappat bort resten. vi drar till cassius och jag är för trött och låg för att bli imponerad.

efter cassius och en kväll av jämna house- och technobeats hamnar vi i ett litet tält där någonting känns lite annorlunda, lite tokigare, lite mer livfullt. på scenen en ung, argentinsk dj bakom ett turntable. bakom honom två skuttande jättekaniner. i högtalarna överenergisk drum'n'bass med hardcore-twist. på dansgolvet hela vårt borttappade sällskap. temperaturen höjs till en explosiv slutspurt, någonstans i bakhuvudet hör jag en röst som ropar benhinneinflammation!!! men att ens hålla en fot i marken när bad boy orange kör igång är en fysisk omöjlighet.

retro-emo

and this zander began barking something in my ear about a sniffing session he and his friend had set up for the evening.

en socialt missanpassad tonåring beskriver självrannsakande sin yttre och inre värld, sin komplicerade relation till klasskamraterna i elitskolan, tjejerna han plockar upp från gatan för att slänga iväg så fort han fått sitt, skammen han känner för sin gamla mamma och skuldkänslorna som följer, kvinnan han inleder en kärleksaffär med men förlorar på grund av sitt känslomässiga handikapp och så småningom missbruket han sjunker ner i.

självutlämnande tonåringars depressiva bekännelser är knappast sällsynta. vissa gör karriär på sin misär, andra nöjer sig med bloggar och bilddagböcker. det finns en hel industri kring sårbara och sårade ungdomar och frågan är vad som egentligen förloras när allt privat blir publikt. vad händer när det självterapeutiska utelämnandet omvandlar tonåringen till en bild, eller än värre, en produkt?

det är frågor för 2000-talet. påstått självbiografiska novel with cocaine är särskilt intressant eftersom den skrevs under en tid då själva begreppet 'tonåring' ännu inte hade uppkommit. unge vadim kämpar inte bara med sig själv utan även med sitt 1910-tal och uppladdningen inför den ryska revolutionen. han avundas bittert överklassen men står inte ut med de blivande revolutionärernas svartvita världsbild.

while i was accostumed to hiding my feelings behind a veil of cynisism or, at best, making a joke of them, burkewitz used his highflown ideals to condemn both humor and cynicism: humor, because he felt the precense of cynisism in it, and cynicism, because he felt the absence of humor in it.

jag är tre fjärdedelar in i boken och ensamme vadim har precis blivit inbjuden till sin första kokainfest. han tackar ja, inte på grund av något vidare intresse för droger, utan för att on that evening, as on every other for that matter, i had no idea what to do with myself or where to go.

dra/drog/drogat

...drog jag slutsatsen att man inte kan säga något om något, vilket ju är ganska problematiskt för en student i slutfasen av sin kulturvetenskapliga utbildning. var väl en kombination av post-nihilistiska tankegångar, kryddade med huxleys teorier om direkt erfarenhet och... ja... direkt erfarenhet.

tillägnad

it's not enough
i need more
nothing seems to satisfy
i don't want it
i just need it
to breathe, to feel, to know i'm alive

vägskäl/vågskål

är det värt att tala det språk få förstår, fler fruktar?