när känslan vägrar förvinna, när beatet fortsätter slå i huvudet och kroppen dansar av sig själv dagar efter att musiken tystnat, då vet man att man varit med om något stort. creamfields 2008 i buenos aires. en electroextravaganza utan dess like, 100 000 audiovisuella volt genom kropp och själ.
sleep deprivation med simian mobile disco i hörlurarna just nu och jag är tillbaka till en av festivalens absoluta höjdpunkter. men först hernán cattaneo, argentinas house-dj nummer 1 och en helt suverän början på vår kväll. spelning i ett jättetält, en katedral av elektroniska ljud och ljus. avlånga fyrkantiga lampor hängande från taket ändrar färg när man rör blicken från en till en annan.
808 state på huvudscenen kör riktigt hårt och samtalet med min nyfunne, kindtuggande vän handlar om front 242 och industrial.
simian synkroniseras med sällskapets kemiska klimax. serotoninet flödar runt omkring mig och jag hänger med i svängarna bäst jag kan, lagligt laddad med skumpa och jämna doser speed (energidrycken som förgyllt mina klubbkvällar här, inte den andra sorten). fullkomligt galna acid-effekter dragna till det uthärdligas absoluta spets avslutar kvällens förmodligen bästa spelning.
nästa höjdpunkt: booka shade. första gången jag ser dem live och trummisens aerobiska utstrålning is fucking with my karma, men när body language (interpretation) väl kommer är simians syskon givna. en dubbel tron för kvällens kungar, tack!
stannar lite för länge på erick morillo och tappar bort mitt sällskap. klockan är 4 och peppen börjar släppa i takt med att jag inser att jag kanske kommer vara tvungen att ta mig hem själv. kåkstäderna jag åkte förbi på väg till festivalområdet kommer upp som besvärande minnesbilder och varningarna om att ta det jävligt försiktigt på väg ut från festivalen gör att jag håller mig kvar en liten stund till. bra tänkt, visar det sig, eftersom jag efter 45 minuter äntligen stöter på två från sällskapet som också tappat bort resten. vi drar till cassius och jag är för trött och låg för att bli imponerad.
efter cassius och en kväll av jämna house- och technobeats hamnar vi i ett litet tält där någonting känns lite annorlunda, lite tokigare, lite mer livfullt. på scenen en ung, argentinsk dj bakom ett turntable. bakom honom två skuttande jättekaniner. i högtalarna överenergisk drum'n'bass med hardcore-twist. på dansgolvet hela vårt borttappade sällskap. temperaturen höjs till en explosiv slutspurt, någonstans i bakhuvudet hör jag en röst som ropar benhinneinflammation!!! men att ens hålla en fot i marken när bad boy orange kör igång är en fysisk omöjlighet.
sleep deprivation med simian mobile disco i hörlurarna just nu och jag är tillbaka till en av festivalens absoluta höjdpunkter. men först hernán cattaneo, argentinas house-dj nummer 1 och en helt suverän början på vår kväll. spelning i ett jättetält, en katedral av elektroniska ljud och ljus. avlånga fyrkantiga lampor hängande från taket ändrar färg när man rör blicken från en till en annan.
808 state på huvudscenen kör riktigt hårt och samtalet med min nyfunne, kindtuggande vän handlar om front 242 och industrial.
simian synkroniseras med sällskapets kemiska klimax. serotoninet flödar runt omkring mig och jag hänger med i svängarna bäst jag kan, lagligt laddad med skumpa och jämna doser speed (energidrycken som förgyllt mina klubbkvällar här, inte den andra sorten). fullkomligt galna acid-effekter dragna till det uthärdligas absoluta spets avslutar kvällens förmodligen bästa spelning.
nästa höjdpunkt: booka shade. första gången jag ser dem live och trummisens aerobiska utstrålning is fucking with my karma, men när body language (interpretation) väl kommer är simians syskon givna. en dubbel tron för kvällens kungar, tack!
stannar lite för länge på erick morillo och tappar bort mitt sällskap. klockan är 4 och peppen börjar släppa i takt med att jag inser att jag kanske kommer vara tvungen att ta mig hem själv. kåkstäderna jag åkte förbi på väg till festivalområdet kommer upp som besvärande minnesbilder och varningarna om att ta det jävligt försiktigt på väg ut från festivalen gör att jag håller mig kvar en liten stund till. bra tänkt, visar det sig, eftersom jag efter 45 minuter äntligen stöter på två från sällskapet som också tappat bort resten. vi drar till cassius och jag är för trött och låg för att bli imponerad.
efter cassius och en kväll av jämna house- och technobeats hamnar vi i ett litet tält där någonting känns lite annorlunda, lite tokigare, lite mer livfullt. på scenen en ung, argentinsk dj bakom ett turntable. bakom honom två skuttande jättekaniner. i högtalarna överenergisk drum'n'bass med hardcore-twist. på dansgolvet hela vårt borttappade sällskap. temperaturen höjs till en explosiv slutspurt, någonstans i bakhuvudet hör jag en röst som ropar benhinneinflammation!!! men att ens hålla en fot i marken när bad boy orange kör igång är en fysisk omöjlighet.
