space zombi

i rymden kan ingen höra dig rocka.

bandet heter zombi. skivan heter spirit animal. de fem progglånga spåren heter spirit animal, spirit warrior, earthly powers, cosmic powers och through time.

jag gissar att bandnamnet (utan e på slutet) är en referens till filmen, för soundet andas italiensk syntprogg à la fulci och argento-soundtrack. men mer esoteriskt. mer postrockigt. mer psykedeliskt. med en gnutta pink floyd och tangerine dream.

jag vet inte om det ligger nån ironi i de uppenbart new age-aktiga låttitlarna eller om det här är lika ärligt trippat som den 70-talsmusik soundet påminner om. jag skiter i vilket. det här är inte bara den bästa skiva jag hört hittills i år, det är också den som äntligen fick mig att våga återbesöka platsen jag undvikit sen våren 2008. genombrottet till ära bjuder jag på en bild jag gjorde in the good old days.


hela skivan finns förresten att streama på: http://spirit-animal.info/

old ravers gone nu rave

jag tillhör dem som ser prodigys konstnärliga karriär som en ständigt fallande linje med debutskivan experience i toppen. nu när invaders must die har släppts talar recensenter om en återgång till det ursprunliga soundet. hej hej warehouse rave, hej på dig warehouse rave. eller nåt. allt jag hör är bleka halvplagierade ljud från gamla låtar. och det under skivans bästa stunder. under större delen av lyssnadet försöker jag värja mig mot den hemska känslan av indiekids som tycker att electro-remixer av känn ingen sorg för mig göteborg är "bäzt att dansa till!!!!1" och att klaxons på debaser slussen är såjävlaräjv.

professionell

en bokstav är värd 17 öre före skatt och en tröskel har klivits över.

safety dance

i'm proud to be 80-talist. och de populärkulturella referenserna i family guy är en aldrig sinande källa av återupptäckter och upptäckter.

(no way) out of the past

det var på eskapismens tid

då låsta rum blev landskap

och jag såg bitterljuv poesi

i nordenflychtsvägens ruiner.

missionären

på väg till vasastans brattigaste sunkhak blev jag tilldelad mormons bok av en trevlig ung man med sanslöst stora pupiller (tro är uppenbarligen centralstimulerande). samfundet fungerar ju som hela det sekulära usa:s slagpåse och denne yngling såg så vilsen ut i sitt försök att förklara sig utan att stjäla min tid att jag barmhärtigt tog emot boken. passiv mission kallas det. jag höjer inte nävarna mot den som inte vill mig ont, utan bara har en annan uppfattning om det goda. må den sekulära sekt som lagt beslag på begreppet "humanist" ta lärdom.

dom & co.

alice är ju ett kärt barn i den ack så knarkbaserade musik dagens ungdom lyssnar på, så ock i dom & rolands mörka lilla himmelrike through the looking glass. han är för övrigt en enskild artist, roland syftar på hans sampler.

through the looking glass är en dubbelplatta och det är andra skivan jag verkligen fastnar för. här samarbetar dom med bland annat d'n'b-favoriterna black sun empire och dj hive (som jag inte kände till sen innan).

jag skulle kalla stilen för liquid funks antites. det här är hårt, kallt. solid-nånting, vill jag säga, men alla mina definitioner blir så ostigt heavy metal att jag håller mig till den gängse termen: techstep.

första låten på andra skivan:



sista låten på andra skivan:



mothårsstrykande samplingar och komplicerade rytmer gör att man får känna sig lite svår om man uppskattar musiken. och det vill man ju.