Man kan säga att 80-talet formade min vampyrestetiska smak. Först den kanadensiska serien från '86, The Little Vampire. Pojken som spelade Rüdiger var lik mig och identifikationen var total. Så pass att min oroliga mor pedagogiskt påpekade att jag absolut får träna på att flyga, men alltid nerifrån och upp. Inte tvärtom. Troligtvis lades grunderna där, för min skräckfilmspassion och fascination för vampyrer.
Några år senare, när jag var gammal nog att titta på filmerna vars omslag jag aldrig kunde slita ögonen från i videobutiken, fann jag min förälskelse. Jag måste ha sett Fright Night Part 2 femton gånger. Såhär i efterhand en förmodligen medioker skräckkomedi med halvtaskiga effekter, men som 8-åring var jag som förtrollad. Scenen då den androgyne glampunkvampyren glider fram ur dimman på sina rullskridskor och kastar sig över sin stackars middag (frukost?) gav mig gåshud. Och musiken, musiken. För evigt ingraverad i det auditiva lagret av min själ.
Grace Jones bisarra performancedans i Vamp kunde mycket väl ha traumatiserat mig. Om jag nu hade uppfattat den sexuella undertonen. Men jag misstänker att det var mysteriet och möjligheterna, inte min förpubertala libido, som drog mig till vampyrmyten. Och estetiken. Kläderna och frisyrerna som gör att riktiga vampyrer alltid kommer att vara 80-tal i mitt medvetande. Jag måste ha hyrt de flesta vampyrfilmer som fanns tillgängliga i Stockholms videobutiker på den tiden. Vissa nätter drömde jag intensiva drömmar där jag nybiten slängdes mellan euforin över möjligheterna som öppnade sig och sorgen över att aldrig mer få träffa min familj.
Men allt det där var länge sen. Vampyrerna har intagit en perifer plats i mitt medvetande och det var mest för underhållningens skull jag började titta på HBO:s nya serie True Blood. Och känslan är väl knappast densamma. Men det gläder mig att vampyrmytens sista bloddroppar inte har sugits ut än. Det finns fortfarande aspekter att utforska. I det här fallet är det tanken om samlevnad man leker med. Vampyrer som kommit ut ur kistan och kräver lika rättigheter.
Och "V-Juice". Samlevand förutsätter någon form av reciprocitet. Även om majoriteten aldrig får tillgång till vampyrernas ofrivilliga återgäldning är det helt klart här som samlevnadens mest lockande aspekt ligger. Några droppar vampyrblod på en liten bit papper och sinnena vidgas, perceptionsförmågan ökar hundrafalt, sår läker, världens fylls av liv. Oerhört olagligt, givetvis. Men kanske lösningen på mina barndomsdrömmars dilemma. I True Blood kan man ta vampyrturen på natten och återvända oskadd till sina nära och kära nästa morgon.
Några år senare, när jag var gammal nog att titta på filmerna vars omslag jag aldrig kunde slita ögonen från i videobutiken, fann jag min förälskelse. Jag måste ha sett Fright Night Part 2 femton gånger. Såhär i efterhand en förmodligen medioker skräckkomedi med halvtaskiga effekter, men som 8-åring var jag som förtrollad. Scenen då den androgyne glampunkvampyren glider fram ur dimman på sina rullskridskor och kastar sig över sin stackars middag (frukost?) gav mig gåshud. Och musiken, musiken. För evigt ingraverad i det auditiva lagret av min själ.
Grace Jones bisarra performancedans i Vamp kunde mycket väl ha traumatiserat mig. Om jag nu hade uppfattat den sexuella undertonen. Men jag misstänker att det var mysteriet och möjligheterna, inte min förpubertala libido, som drog mig till vampyrmyten. Och estetiken. Kläderna och frisyrerna som gör att riktiga vampyrer alltid kommer att vara 80-tal i mitt medvetande. Jag måste ha hyrt de flesta vampyrfilmer som fanns tillgängliga i Stockholms videobutiker på den tiden. Vissa nätter drömde jag intensiva drömmar där jag nybiten slängdes mellan euforin över möjligheterna som öppnade sig och sorgen över att aldrig mer få träffa min familj.
Men allt det där var länge sen. Vampyrerna har intagit en perifer plats i mitt medvetande och det var mest för underhållningens skull jag började titta på HBO:s nya serie True Blood. Och känslan är väl knappast densamma. Men det gläder mig att vampyrmytens sista bloddroppar inte har sugits ut än. Det finns fortfarande aspekter att utforska. I det här fallet är det tanken om samlevnad man leker med. Vampyrer som kommit ut ur kistan och kräver lika rättigheter.
Och "V-Juice". Samlevand förutsätter någon form av reciprocitet. Även om majoriteten aldrig får tillgång till vampyrernas ofrivilliga återgäldning är det helt klart här som samlevnadens mest lockande aspekt ligger. Några droppar vampyrblod på en liten bit papper och sinnena vidgas, perceptionsförmågan ökar hundrafalt, sår läker, världens fylls av liv. Oerhört olagligt, givetvis. Men kanske lösningen på mina barndomsdrömmars dilemma. I True Blood kan man ta vampyrturen på natten och återvända oskadd till sina nära och kära nästa morgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar