lördag 1 november 2008

ballard i backspegeln

i slutändan är super-cannes mest en elak pojkes pubertala våldsfantasi, en genomgående hyllning till våldets förlösande kraft, vare sig detta gäller tyrannernas självterapeutiska sessioner eller rebellens slutliga revolt.

visserligen effektiv, jag läser den med nöje och låter min egen fantasi stimuleras av all perversion och immoralitet j.g. ballard lyckas klämma in på 392 sidor. men längre räcker inte bokens anspråk. en fantasifull lek med våldets potential. en spekulation kring självframkallad, temporär galenskap som botemedel för elitens åkommor. psykopati i hälsans namn.

samtidigt den tvetydiga kritiken representerad av huvudpersonen paul sinclair, som å ena sidan fascineras av denna nya, fascistiska psykologi, å andra sidan ser dess latenta faror.

boken börjar strax efter ett till synes vansinnesdåd - ett massmord på en rad högt uppsatta personer - och jobbar sedan fram till det föga överraskande slutet för att avpatologisera den framlidne mördaren, få oss att förstå varför hans dåd var den logiska kulmen för den psykologiska metod som tillämpas på elitsamhället eden-olympia.

underhållande? ja, på sitt eget skevt korrumperande sätt. men att som en kritiker kalla den för det nya århundradets överlevnadsbok ter sig en smula skrämmande.

1 kommentar:

Anonym sa...

En sån koncentrerad stil du har: direkt in på väsentligheterna. Det är inte så vanligt i blogosfären.

Pendlar själv mellan att strippa ner och kondensera (vi är ju båda påverkade av skaparen av "the condensed novel"), samt att låta orden flöda och ta en extra tur i inläggens början, riktigt svepa in läsaren i ens ordkonst...

/svensson