torsdag 9 oktober 2008

jag minns samuel r.

1.

det är så kul att höra dig snacka lunfardo, säger hon med sitt bländande leende. jag har har knappt reflekterat över det. eller har jag? min porteño-spanska, uttalet och slangen som gör att jag direkt kan identifieras som argentinare, har kanske inte helt och hållet uppstått genom passiv språkutveckling. det kan hända att jag anstränger mig lite extra, när jag väl är här, att låta som de.

2.

hon håller inte med och det är ju hon som har sett honom åldras, bli sjuk och dö. men för mig förblir han patriarken. i skuggan av hans minne är jag för alltid en liten pojke.

det är familjemiddag och jag ser honom sitta på kortsidan av bordet. alla vet att det är han som bjuder. till och med när någon annan gör det.

födelsedagar med jag-vet-inte-hur-många gäster. familj, vänner, medarbetare, gamla medlemmar i den judiska socialistiska föreningen han är ordförande för under en tid. det är honom de kommer till när en konflikt behöver lösas. när de behöver råd. eller pengar. det sägs att han tillhör kohanim, att han är ättling till det gamla prästerskapet. han är ateist.

ännu i 70-årsåldern är han snygg. skjorta, kavaj, det tunna håret kammat bakåt. huden så mörk att han sticker ut i den judiska gemenskapen och har fått sitt smeknamn därefter. en rättvis gudfader. en don corleone med rena händer. bilden understryks av det 70-tal som på något sätt stannat i hans kläder, hans våning, hans smak. det var ju då allt gick uppåt.

hon håller inte med, för henne är han en helt annan farfar. hon har givetvis rätt. också. han är en äkta man. han är tre fäder. tre farfäder. han är många vänner, många chefer, många medarbetare. han är död. han lever vidare.

Inga kommentarer: