ballard i backspegeln

i slutändan är super-cannes mest en elak pojkes pubertala våldsfantasi, en genomgående hyllning till våldets förlösande kraft, vare sig detta gäller tyrannernas självterapeutiska sessioner eller rebellens slutliga revolt.

visserligen effektiv, jag läser den med nöje och låter min egen fantasi stimuleras av all perversion och immoralitet j.g. ballard lyckas klämma in på 392 sidor. men längre räcker inte bokens anspråk. en fantasifull lek med våldets potential. en spekulation kring självframkallad, temporär galenskap som botemedel för elitens åkommor. psykopati i hälsans namn.

samtidigt den tvetydiga kritiken representerad av huvudpersonen paul sinclair, som å ena sidan fascineras av denna nya, fascistiska psykologi, å andra sidan ser dess latenta faror.

boken börjar strax efter ett till synes vansinnesdåd - ett massmord på en rad högt uppsatta personer - och jobbar sedan fram till det föga överraskande slutet för att avpatologisera den framlidne mördaren, få oss att förstå varför hans dåd var den logiska kulmen för den psykologiska metod som tillämpas på elitsamhället eden-olympia.

underhållande? ja, på sitt eget skevt korrumperande sätt. men att som en kritiker kalla den för det nya århundradets överlevnadsbok ter sig en smula skrämmande.

ahasverus äventyr

'wandering...?' i gestured at the wooded parkland. 'i go for walks. what's the point of all this landscape if no one sets foot on it?'
'it's more for show. like most things at eden-olympia.'

stadspromenader, i nöd och lust. stockholm på natten, musik i hörlurarna, över broar, under tankar, genom minnen.

men inte här. tvärt om, här. inget behov av att leka äventyr, hitta nya gator i välbekanta kvarter, vakendrömma mig vilse.

jag tog min första ensamma promenad igår. korsade några gator längst avenida pueyrredon. varje steg en kamp mot massan. trottoaren räcker inte till. inte luften heller.

sätter mig till slut på ett café för att äta lite. andas ut. mitt emot mig en gammal kvinna.

jag avverkar några sidor super-cannes. kvinnan hasar förbi, går mot dörren.

jag ställer mig upp för att hjälpa henne ut.

nej, nej, gör er inget besvär. jag är strax tillbaka. vad är klockan, förresten?

innan jag hinner svara slår hon upp dörren. den förblir öppen. jag ser henne hasa sig ut på trottoarkanten. ställa sig över ett gatlock. urinera.

postkultur

reality is just what we tell each other reality is, sa min dåvarande resekamrats mage.

kultur tillhör det förgångna, tycks min nuvarande påstå.

den förste håller jag med.

den andre är jag tveksam till. men möjligheten tilltalar mig:

'culture shock...?' she repeated. 'actually , i love it here already.'
'good.' penrose beamed at the back of her head. 'why, exactly?'
'because there isn't any culture. all this alienation... i could easily get used to it.'

ett postkulturellt tillstånd förutsätter en frigörelse från den egna historien. vad, om inte vårt förflutna, utgör grunden för vilka vi definierar oss som just nu?

i den obotliga nostalgins buenos aires, bland förfallna sekelskifteshus och svarta hattar, är ett uppbrott med det förflutna svårt att ens spekulera kring.

aldrig har super-cannes ultramoderna, artificiella existens känts mer avlägsen. historiens död en saga i sig.

super-cannes

det är den första jag läser av honom, en av hans senaste. hans bästa, enligt citatet på omslaget. the first essential novel of the 21st century. men det var inte därför tog med den i reseboksamlingen. jag har velat läsa ballard sen jag såg cronenbergs filmatisering av crash och läste en text på filmvetenskapen skriven av en kvinna utan ben. hon var kritisk till ballards romantisering av invalidiserade kroppar, tror jag. minns inte riktigt hennes argument.

super-cannes verkar snarare handla om hyperrealiteter. ballard just gets hipper and hipper. men det är inte därför jag läser honom, upptäcker jag när jag veckor efter att ha köpt boken tittar igenom kritikercitaten på första sidorna.

ballard's extraordinary new novel reads like a survival manual for the new century... [...] super-cannes is a gleaming, tooled-up taste of tomorrow, beguiling, subversive and so appropriate to the mood of the new century that it feels like a survival handbook; it might just save your life.

en inramad freud ler självbelåtet åt mig, viftar med yiddish policemen's union och tvingar mig konstatera att mitt undermedvetna är en röd tråd.