ahasverus äventyr

'wandering...?' i gestured at the wooded parkland. 'i go for walks. what's the point of all this landscape if no one sets foot on it?'
'it's more for show. like most things at eden-olympia.'

stadspromenader, i nöd och lust. stockholm på natten, musik i hörlurarna, över broar, under tankar, genom minnen.

men inte här. tvärt om, här. inget behov av att leka äventyr, hitta nya gator i välbekanta kvarter, vakendrömma mig vilse.

jag tog min första ensamma promenad igår. korsade några gator längst avenida pueyrredon. varje steg en kamp mot massan. trottoaren räcker inte till. inte luften heller.

sätter mig till slut på ett café för att äta lite. andas ut. mitt emot mig en gammal kvinna.

jag avverkar några sidor super-cannes. kvinnan hasar förbi, går mot dörren.

jag ställer mig upp för att hjälpa henne ut.

nej, nej, gör er inget besvär. jag är strax tillbaka. vad är klockan, förresten?

innan jag hinner svara slår hon upp dörren. den förblir öppen. jag ser henne hasa sig ut på trottoarkanten. ställa sig över ett gatlock. urinera.

postkultur

reality is just what we tell each other reality is, sa min dåvarande resekamrats mage.

kultur tillhör det förgångna, tycks min nuvarande påstå.

den förste håller jag med.

den andre är jag tveksam till. men möjligheten tilltalar mig:

'culture shock...?' she repeated. 'actually , i love it here already.'
'good.' penrose beamed at the back of her head. 'why, exactly?'
'because there isn't any culture. all this alienation... i could easily get used to it.'

ett postkulturellt tillstånd förutsätter en frigörelse från den egna historien. vad, om inte vårt förflutna, utgör grunden för vilka vi definierar oss som just nu?

i den obotliga nostalgins buenos aires, bland förfallna sekelskifteshus och svarta hattar, är ett uppbrott med det förflutna svårt att ens spekulera kring.

aldrig har super-cannes ultramoderna, artificiella existens känts mer avlägsen. historiens död en saga i sig.

super-cannes

det är den första jag läser av honom, en av hans senaste. hans bästa, enligt citatet på omslaget. the first essential novel of the 21st century. men det var inte därför tog med den i reseboksamlingen. jag har velat läsa ballard sen jag såg cronenbergs filmatisering av crash och läste en text på filmvetenskapen skriven av en kvinna utan ben. hon var kritisk till ballards romantisering av invalidiserade kroppar, tror jag. minns inte riktigt hennes argument.

super-cannes verkar snarare handla om hyperrealiteter. ballard just gets hipper and hipper. men det är inte därför jag läser honom, upptäcker jag när jag veckor efter att ha köpt boken tittar igenom kritikercitaten på första sidorna.

ballard's extraordinary new novel reads like a survival manual for the new century... [...] super-cannes is a gleaming, tooled-up taste of tomorrow, beguiling, subversive and so appropriate to the mood of the new century that it feels like a survival handbook; it might just save your life.

en inramad freud ler självbelåtet åt mig, viftar med yiddish policemen's union och tvingar mig konstatera att mitt undermedvetna är en röd tråd.

black hats

for the book, mr. chabon dug into new york's underworld slang, filling in at spots with his own linguistic creations. a latke is a beat cop and a sholem is a gun - a bit of wordplay, as 'sholem' in yiddish means peace, and 'piece' is slang for gun in english.

googlar black hats, kriminalare landsmans term för de ultraortodoxa skurkarna i yiddish policemen's union.

a black hat is the villain or bad guy, especially in a western movie in which such a character would wear a black hat in contrast to the hero's white hat. alltså ännu ett exmpel på mr. chabons fyndiga fusionsförmåga.

och jag läser ut boken liggandes i min fasters psykologsoffa iakttagen av en inramad freud. och på gatan möter jag mängder av svarthattar och känner mig tvärtemot landsman märkligt trygg.

jag minns samuel r.

1.

det är så kul att höra dig snacka lunfardo, säger hon med sitt bländande leende. jag har har knappt reflekterat över det. eller har jag? min porteño-spanska, uttalet och slangen som gör att jag direkt kan identifieras som argentinare, har kanske inte helt och hållet uppstått genom passiv språkutveckling. det kan hända att jag anstränger mig lite extra, när jag väl är här, att låta som de.

2.

hon håller inte med och det är ju hon som har sett honom åldras, bli sjuk och dö. men för mig förblir han patriarken. i skuggan av hans minne är jag för alltid en liten pojke.

det är familjemiddag och jag ser honom sitta på kortsidan av bordet. alla vet att det är han som bjuder. till och med när någon annan gör det.

födelsedagar med jag-vet-inte-hur-många gäster. familj, vänner, medarbetare, gamla medlemmar i den judiska socialistiska föreningen han är ordförande för under en tid. det är honom de kommer till när en konflikt behöver lösas. när de behöver råd. eller pengar. det sägs att han tillhör kohanim, att han är ättling till det gamla prästerskapet. han är ateist.

ännu i 70-årsåldern är han snygg. skjorta, kavaj, det tunna håret kammat bakåt. huden så mörk att han sticker ut i den judiska gemenskapen och har fått sitt smeknamn därefter. en rättvis gudfader. en don corleone med rena händer. bilden understryks av det 70-tal som på något sätt stannat i hans kläder, hans våning, hans smak. det var ju då allt gick uppåt.

hon håller inte med, för henne är han en helt annan farfar. hon har givetvis rätt. också. han är en äkta man. han är tre fäder. tre farfäder. han är många vänner, många chefer, många medarbetare. han är död. han lever vidare.

stockholm - buenos aires

city symphony. det där alldeles särskilda sättet att skildra storstaden; modernitetens krona sedd genom modernitetens konstform par excellence.

och visst är vi bortom det moderna. visst har vi lyckats genomskåda stålskeletten, sett att de är lika genomskinliga som glasen de bär upp. ändå. skyn som skrapar min hornhinna när jag uppstiger ur madrids underjord, omgiven av byggnader som växer ju längre jag tittar på dem.

jag devolutionerar.

jag återgår till arten som fortfarande kunde se mysteriet, tremendum et fascinans, i sin egen skapelse. arten som dog ut någon gång i slutet av förra seklet och ersattes av upplösningens evolutionärer.

weirdo

den intellektuella klockan tickar och tangentbordets smattrande blir desperationen manifesterad.

att börja.
att hinna.
att bli.

under sankt eriksbron rinner insikten att crumb är vi i koncentrat. precis som hans teckningar är han själv en grotesk variant av våra drömmar, viljor och mörka behov. kanske är det just i urvattningen våra ambitioner drunknar.

(allt jag aldrig skrev
blir summan av mitt författarskap inverterat.)