inför återkomsten

nu är det bara två veckor kvar på denna sida av atlanten. hemlängtan is an understatement. men så har det alltid varit. var jag än är och hur jag än trivs saknar jag förr eller senare mitt så kallade stockholmsliv.

lider av post-electrorgasmisk stress för tillfället; creamfieldsfestivalen är en drog med tunga avtändningssymtom. måste se till att lindra mig med rejäla doser hyper hyper och andra sköna undergroundklubbar när jag kommer hem. får se om vintern blir lika peppad som sommaren och hösten har varit. min trognaste partypartner för den typen av sammanhang är ju i london tills vidare...

efter att ha hittat den här oslagbara mixen har min kärlek till dubstep vuxit sig ännu lite starkare. diary of an afro warrior har varit en ständig följeslagare på den här resan och efter att ha lyssnat på excisions darkside-mix är jag rätt såld. känns, om inte annat, fräscht att för en gångs skull inte upptäcka en genre 15 år efter att alla andra slutat lyssna på den. måste se till att gå på lite fler dubstep-fester när jag kommer hem, även om:

creamfields forever

när känslan vägrar förvinna, när beatet fortsätter slå i huvudet och kroppen dansar av sig själv dagar efter att musiken tystnat, då vet man att man varit med om något stort. creamfields 2008 i buenos aires. en electroextravaganza utan dess like, 100 000 audiovisuella volt genom kropp och själ.

sleep deprivation med simian mobile disco i hörlurarna just nu och jag är tillbaka till en av festivalens absoluta höjdpunkter. men först hernán cattaneo, argentinas house-dj nummer 1 och en helt suverän början på vår kväll. spelning i ett jättetält, en katedral av elektroniska ljud och ljus. avlånga fyrkantiga lampor hängande från taket ändrar färg när man rör blicken från en till en annan.

808 state på huvudscenen kör riktigt hårt och samtalet med min nyfunne, kindtuggande vän handlar om front 242 och industrial.

simian synkroniseras med sällskapets kemiska klimax. serotoninet flödar runt omkring mig och jag hänger med i svängarna bäst jag kan, lagligt laddad med skumpa och jämna doser speed (energidrycken som förgyllt mina klubbkvällar här, inte den andra sorten). fullkomligt galna acid-effekter dragna till det uthärdligas absoluta spets avslutar kvällens förmodligen bästa spelning.

nästa höjdpunkt: booka shade. första gången jag ser dem live och trummisens aerobiska utstrålning is fucking with my karma, men när body language (interpretation) väl kommer är simians syskon givna. en dubbel tron för kvällens kungar, tack!

stannar lite för länge på erick morillo och tappar bort mitt sällskap. klockan är 4 och peppen börjar släppa i takt med att jag inser att jag kanske kommer vara tvungen att ta mig hem själv. kåkstäderna jag åkte förbi på väg till festivalområdet kommer upp som besvärande minnesbilder och varningarna om att ta det jävligt försiktigt på väg ut från festivalen gör att jag håller mig kvar en liten stund till. bra tänkt, visar det sig, eftersom jag efter 45 minuter äntligen stöter på två från sällskapet som också tappat bort resten. vi drar till cassius och jag är för trött och låg för att bli imponerad.

efter cassius och en kväll av jämna house- och technobeats hamnar vi i ett litet tält där någonting känns lite annorlunda, lite tokigare, lite mer livfullt. på scenen en ung, argentinsk dj bakom ett turntable. bakom honom två skuttande jättekaniner. i högtalarna överenergisk drum'n'bass med hardcore-twist. på dansgolvet hela vårt borttappade sällskap. temperaturen höjs till en explosiv slutspurt, någonstans i bakhuvudet hör jag en röst som ropar benhinneinflammation!!! men att ens hålla en fot i marken när bad boy orange kör igång är en fysisk omöjlighet.

xanadu of yesteryear

obebodd villa i buenos aires

mar del sur

i en ständigt sovande by finns ett strandhotell från förförra seklet.

ingen bor där längre och väggarna håller på att vittra.

massa och maktlöshet

även ageyev är skeptisk till folkmassor i enkelriktad rörelse, om de så rör sig mot det ädlaste av mål:

but have a good look at us as we come out to revolt in the name of humanity, have a good look at our faces, our lips, and especially our eyes, and if you refuse to see that you are surrounded by wild animals then you had best beat a hasty retreat: your inability to distinguish man from beast may cost you your life.

retro-emo

and this zander began barking something in my ear about a sniffing session he and his friend had set up for the evening.

en socialt missanpassad tonåring beskriver självrannsakande sin yttre och inre värld, sin komplicerade relation till klasskamraterna i elitskolan, tjejerna han plockar upp från gatan för att slänga iväg så fort han fått sitt, skammen han känner för sin gamla mamma och skuldkänslorna som följer, kvinnan han inleder en kärleksaffär med men förlorar på grund av sitt känslomässiga handikapp och så småningom missbruket han sjunker ner i.

självutlämnande tonåringars depressiva bekännelser är knappast sällsynta. vissa gör karriär på sin misär, andra nöjer sig med bloggar och bilddagböcker. det finns en hel industri kring sårbara och sårade ungdomar och frågan är vad som egentligen förloras när allt privat blir publikt. vad händer när det självterapeutiska utelämnandet omvandlar tonåringen till en bild, eller än värre, en produkt?

det är frågor för 2000-talet. påstått självbiografiska novel with cocaine är särskilt intressant eftersom den skrevs under en tid då själva begreppet 'tonåring' ännu inte hade uppkommit. unge vadim kämpar inte bara med sig själv utan även med sitt 1910-tal och uppladdningen inför den ryska revolutionen. han avundas bittert överklassen men står inte ut med de blivande revolutionärernas svartvita världsbild.

while i was accostumed to hiding my feelings behind a veil of cynisism or, at best, making a joke of them, burkewitz used his highflown ideals to condemn both humor and cynicism: humor, because he felt the precense of cynisism in it, and cynicism, because he felt the absence of humor in it.

jag är tre fjärdedelar in i boken och ensamme vadim har precis blivit inbjuden till sin första kokainfest. han tackar ja, inte på grund av något vidare intresse för droger, utan för att on that evening, as on every other for that matter, i had no idea what to do with myself or where to go.

ballard i backspegeln

i slutändan är super-cannes mest en elak pojkes pubertala våldsfantasi, en genomgående hyllning till våldets förlösande kraft, vare sig detta gäller tyrannernas självterapeutiska sessioner eller rebellens slutliga revolt.

visserligen effektiv, jag läser den med nöje och låter min egen fantasi stimuleras av all perversion och immoralitet j.g. ballard lyckas klämma in på 392 sidor. men längre räcker inte bokens anspråk. en fantasifull lek med våldets potential. en spekulation kring självframkallad, temporär galenskap som botemedel för elitens åkommor. psykopati i hälsans namn.

samtidigt den tvetydiga kritiken representerad av huvudpersonen paul sinclair, som å ena sidan fascineras av denna nya, fascistiska psykologi, å andra sidan ser dess latenta faror.

boken börjar strax efter ett till synes vansinnesdåd - ett massmord på en rad högt uppsatta personer - och jobbar sedan fram till det föga överraskande slutet för att avpatologisera den framlidne mördaren, få oss att förstå varför hans dåd var den logiska kulmen för den psykologiska metod som tillämpas på elitsamhället eden-olympia.

underhållande? ja, på sitt eget skevt korrumperande sätt. men att som en kritiker kalla den för det nya århundradets överlevnadsbok ter sig en smula skrämmande.